Anders Högberg aktualiserar i en debattartikel i Kyrkans Tidning 50/06 den viktiga frågan om hur kyrkan kan stödja människor i deras relationer. Människan är en relationsvarelse. Många gånger mår vi som vi har det i våra relationer. Ingen behöver påminnas om hur komplicerat det är att hålla relationer levande, varma och kärleksfulla. Den bristande tiden, mängden av relationer vi står i, orealistiska förväntningar, personliga sår och behov är bara några av de hot som relationer utsätts för.

En kyrka som får förmånen att vara med när människor går in i äktenskap eller som får välsigna partnerskap har också ett ansvar att vara med och stödja människors önskan till livslång trohet och ett liv där kärleken vårdas och fördjupas. En kyrka som vill prioritera och lyfta fram barns behov och rättigheter i vårt samhälle har ett ansvar också mot dem, liksom mot deras föräldrar. Att många barn lever i utsatthet och mår dåligt är också väl känt.

Anders Högberg lyfter specifikt fram familjerådgivningens roll. Svenska kyrkans familjerådgivning gör en mycket god insats för många. Jag delar också erfarenheten att många söker sig till Svenska kyrkans rådgivning, samtalsakuter, själavårdscentra eller till den lokala församlingen av särskilda skäl. Det finns ett stort förtroende för kyrkans själavård och terapeutiska mottagningar, inte minst därför att man vet att också de existentiella och andliga perspektiven får utrymme. Det förtroendet ska vi förvalta.
  När jag läser artikeln så förstår jag att det ser olika ut i olika delar av landet. Där jag befinner mig skulle inte familjerådgivningen säga nej till dem som kommer från andra församlingar. Stiftet går också in med strukturbidrag och stöder familjerådgivningen. Att behoven är större än resurserna får man säkert också här leva med. Var är det inte så?

För mig är det viktigt att se församlingsmedarbetarnas roll i uppgiften att finnas för människor i deras kriser. I kyrkans barn- och ungdomsverksamhet sker ett arbete som direkt eller indirekt är ett stöd både till de unga och deras familjer. Familjecentraler där kyrkan är medaktör är ett viktigt exempel. Präster och diakoner möter ofta relationsfrågor i sin själavårdande uppgift och gör också ett stort och viktigt arbete, ofta i det tysta. Jag ser det viktigt att det erbjuds fortbildning så att kompetensen att hantera relationsfrågor ökar ytterligare bland församlingsarbetarna. Jag ser det också viktigt att preventiv verksamhet erbjuds i församlingarna med ”äktenskapsskolor” med mera, liksom samtals- och stödgrupper. Det behövs mötesplatser både för nyblivna föräldrar liksom tonårsföräldrar, för dem som börjar ett liv tillsammans liksom för dem som gått igenom separationer.

Det behövs också mötesplatser för barn som far illa genom föräldrars sjukdom eller drogberoende. Förhoppningsvis skulle en ökad kunskap bland församlingsarbetarna innebära en avlastning för familjerådgivningarna.
  Men, som Anders Högberg skriver, det behövs också den specialistkompetens som familjerådgivarna har och som ibland är nödvändig både för hjälpsökande i kris, för handledning och som en kunskapsresurs för kyrkan.
  Att som Högberg önskar, ha resurser så att alla som vill kan få en kontakt med kyrkans familjerådgivning vore en dröm men torde vara svår att uppfylla. I exempelvis ett geografiskt stort glesbygdsstift med små resurser på alla plan finns begränsningar. Vi måste förstås göra det bästa möjliga. Det borde vara vår uppgift som stift att skapa samordning mellan pastoraten så att resurser kan utnyttjas effektivt och att bästa möjliga tillgänglighet skapas.

En sak är att ibland tvingas leva med långa väntetider för att personalresurserna är begränsade, vilket jag tror människor förstår, en annan är att säga nej till någon för att den bor på fel sida om en församlingsgräns. Det väcker anstöt. Så provinsiella får vi inte upplevas. Det är viktigt att vi i samtal mellan stift och kyrkans familjerådgivningar för samtal om hur vi ska ta ett gemensamt ansvar för att utveckla verksamheten, för människans skull.

Esbjörn Hagberg
biskop, Karlstads stift