Förra helgen massakrerades 46 personer i den katolska katedralen i Bagdad i en attack kopplad till terrornätverket al-Qaida. Detta är det senaste och mest drastiska exemplet: Under lång tid har de kristna i Irak blivit allt mer utsatta. I mars skrev Sveriges kristna råd ett öppet brev till Migrationsverket på grund av den alarmerande situationen. Man uppmanade ansvariga ministrar och verket:
• att Migrationsverket ändrade bedömning av vilken betydelse tillhörighet till en religiös minoritet har ges tydligt genomslag också i verkets praxis,
• att Migrationsverket gör en ny bedömning av den faktiska situationen i Irak, en bedömning som tar på allvar att många kristna i Irak, även bland dem som inte lever under ett personligt uttalat dödshot, löper uppenbar risk att förföljas, skadas eller dödas i den situation som råder, samt
• att denna ändrade bedömning betraktas som en så kallad ”ny omständighet”, så att personer med lagakraftvunna av- eller utvisningsbeslut till Irak också kan få en ny prövning

Brevet ledde inte till en avgörande vändning. När Migrationsverket i somras i sin prognos för verksamheten konstaterade att läget i Irak förbättras, så var det med undantag för ”kristna och homosexuella”. Verket gick dock inte längre än att konstatera att ”behov av skydd kvarstår i många enskilda fall”. Att ge ett generellt besked till hela gruppen var man då fortfarande inte beredd att göra.
Nu finns det, av ytterligare fruktansvärda skäl, anledning att göra det.

Det finns paralleller mellan utvecklingen i Jugoslavien efter Titos död och det som händer i Irak efter Saddams fall. De båda diktaturerna ledde till en viss neutralisering av de etniska spänningarna, som hölls latenta. När diktatorerna försvann utlöstes de etniska och religiösa konflikterna: I Jugoslavien som en explosion av våld som ledde till folkfördrivning och folkmord. I Irak har ockupationsstyrkorna kunnat upprätthålla en viss nivå av fungerande civilt samhälle. Men det absurda är att efterhand som situationen normaliseras och irakiska institutioner tar över så ökar utsattheten för minoriteterna, som kristna i olika kyrkor, och homosexuella.

Det är en av våra tuffaste utmaningar att forma en asyl- och flyktingpolitik som förenar empati och hjärta med realism och fungerande system. Inget är vunnet med att omgivningen betraktar det uppdragets svårigheter utan respekt. Men det finns situationer som kräver flexibilitet och en förmåga att se bortom systemet.
Vad det gäller de kristna i Irak är vi där nu. Migrationsverket: stoppa utvisningarna!

Anders Ahlberg

Rekyl: Kristna irakier bekänner sin tro med livet som insats

Varför beter sig Migrationsverket som det gör med irakiska kristna? Troligen för att de förväxlar dessa fromma människor med svenska kristna. I vårt land får vi lära oss att religion (läs kristen tro) är och ska förbli en matt och blaskig privatsak. Det är symtomatiskt för vår urflippade kultur.

Men att vara kristen i andra länder är någonting annat. Där är trostillhörigheten bokstavligen på liv och död. Ditt namn visar att du är kristen och bekräftas med en kula mellan ögonbrynen. En misstanke om att du är kristen – och inget mesigt svenskt mumlande om att du inte vet om du är det – utan ett JA, försätter dig i samma livshotande situation.

Genom tjugo sekler har kristna haft för vana att mötas till gudstjänst. Det är i stora delar av världen förenat med livsfara. Massakern i Irak understryker tragiskt att så är fallet. Likväl är dessa sammankomster en grundsten i att vara kristen. Inte som gemenskaper för revolter – utan för att inbördes stärka varandra i tron och för att tillsammans tillbe sin Herre. Och ta emot honom i nattvardens bröd och vin.
J
ag är rädd för att Migrationsverket inte förstår vad det innebär att vara kristen utanför vårt sekulariserade land. Migrationsverket måste lära sig skilja på svenska så kallade kristna och de som lever sin tro på Jesus Kristus med livet som insats. För att förstå detta räcker nog ingen svensk. Men lyssna noga bortom den jolmiga kristna svenska kulturen till dem som bekänner sig till Jesus med livet som insats och var rädd om dem.

Bo Brander