Det är en allmänt hållen insikt att artikeln 7 i Augburgska bekännelsen, Svenska kyrkans grunddokument, om just kyrkosynen, är tämligen tunn. Kyrkan är i verkligheten något mer och fylligare än som sägs där. Men, även i sin minimalistiska form är den ändå tydlig nog: ”Kyrkan är de heligas gemenskap, i vilken Ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”.

Det händer att det där med ”de heligas gemenskap”, ”communio sanctorum”, i originaltexten hoppas över så att kyrkan litet slarvigt sägs vara där Ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Tunt blir ännu tunnare.

På TV visas en serie om mobbning. Morgan Alling som leder har valt ett exempel från kyrkan. Det är bra gjort och instruktivt. Men det förmedlar en bild av kyrkan, som är långt från det som fastställdes senast år 2000 vid åtskillnaden från staten. Och teologiskt stämmer det inte med vad som gällt ända från Jesus och apostlarnas tid.

Kyrkan presenteras som ett litet företag någonstans mellan landsbygd och stad. Eller rättare: som gruppen anställda i ett sådant småföretag. Det är inte Allings fel, utan är vad som gjorts med kyrkan de senaste femtio åren eller så, utan några tydliga beslut. Kyrkan är de anställda i och omkring ett administrativt center.

I exemplet hade tre tidigare egna församlingar slagits samman så att en ”vi och dom”- känsla uppstått. Ett ”vi och dom” finns också mellan kyrkogårdsarbetarna och de som ”jobbar” inomhus, liksom mellan kökspersonal och de som svarar för ”verksamheten” i olika grupper och mellan de som deltar i en veckolig morgonmässa och de andra. Det är dessa motsättningar, som skall åtgärdas.

Det är alltså en sluten gruppering som målas upp, inkrökt i sig själv, där en del känner sig mobbade, för en uppdelning mellan dem som räknas för mer och de andra har uppstått. En annan populär TV-serie, ”Halvvägs till himlen”, med bland andra Johan Glans ger samma bild av kyrkan.

Vad är det som gör att denna bild av kyrkan blir så skev? Jo, att det är en grupp anställda som räknas som kyrkan. Och att andra och annat som hör med fattas. Det finns ett pastoratskyrkoråd, som med den nya organisationen visserligen blivit rätt avlägset, men som ändå borde finnas med i bilden, eftersom det bestämmer om ekonomin och antalet anställda. Men framför allt den gemenskap som bär upp det hela, de döpta. I synnerhet fattas den gemenskap som samlas till regelbunden gudstjänst. Utan den hänger väl allt det andra i luften? Så är det ju enligt kyrkans lära om just kyrkan.

Även biskopar skulle ju delta i ledarskapsutbildning. Så vi frågade om det var någon skillnad på att arbeta med en grupp biskopar och andra. Ja, blev svaret, för de andra måste vi i början hitta på något, en lek eller så, som kittar samman gruppen. ”Det behövs ju inte med er, ni firar en morgonmässa och så är det gjort”.

I TV-exemplet kom söndagens gudstjänst aldrig med i bilden. Ändå är söndagens huvudgudstjänst den kristna gemenskapens suveränt sammanhållande kitt. Men det är ingen hemlighet att där återfinns inte den grupp anställda, som lever vardagarnas liv i och omkring det administrativa centret och för den delen inte pastoratskyrkorådets eller kyrkofullmäktiges medlemmar heller.

I högmässans liturgi med sina kyrkoårsväxlingar, sitt färgspel, sin symbolik och sitt utbud av sånger och musik, läsningar av bibeltexter, i bästa fall en lödig predikan och delandet av fridshälsningen inför kommunionen, finns egentligen allt det som behövs för ett antimobbningsprogram: en gemensam upplevelse av det bärande syftet med kyrkan på platsen.

Men det utnyttjas inte och motverkas av ett system som delar upp hellre än binder ihop, åtskiljer dem som skulle hålla samman och tenderar att räkna somliga förmer än andra. TV-serier återger inte hela verkligheten, men det skrämmande är att de fångat den bild av kyrkan som kyrkan själv förmedlar. Kyrkan är som ett litet företag och dess anställda.

Teologerna, biskoparna och prästerskapet vet att det inte är så, men har målat in sig i ett hörn genom att bara låta en felaktig utveckling ha sin gång.