Bilderna är vackra men där finns, med ett undantag, endast till synes friska etniska svenskar; ingen sitter i rullstol, ingen är över- eller underviktig, ingen är särskilt annorlunda. Jo, några ungdomar har friserat och klätt sig ”annorlunda” – men det är ju ett valt ”annorlundaskap”. Och så bilden av den enda icke vita; en ung kvinna från Tanzania har fått besök av en ung svenska. Vi får veta att svenskan har åkt till Tanzania genom Svenska kyrkan – något som tydligen hänger samman med att hon konfirmerat sig.

Som mamma och präst blir jag beklämd av denna tidning. Förutom ärkebiskop Anders Wejryds korta ord om att det kan vara svårt att vara 15 år och söka sin identitet – handlar det mesta om att det är kul att konfirmera sig. Man får åka på kul läger, och efteråt kan man också få göra roliga saker.

Vilka tänker sig redaktionen ska lockas av denna tidning? Här står att man fördjupar sig på ”konfan”, men i tidningen finns ingen fördjupning. Allt är yta. Visst, där finns några rader om Gud, och vad ”han” står för. Men det räcker inte för en nutida fjortonåring.
Varför inga bilder på konfirmander med särskilda behov, eller åtminstone en notis om att alla är välkomna oavsett vad man har med i bagaget? Varför inte en artikel om att det är svårt att mista någon man älskar i stället för ett ytlig och oinformativt uppslag om vampyrer? Varför inga bilder på konfirmander som är mörka? Vad ger bilden från Tanzania för associationer egentligen?
Det skulle vara spännande att höra vad Svenska kyrkans forskningsavdelning skulle få fram vid en analys av den teologi, ideologi och människosyn som ”Confirmare” ger uttryck för.

Lis Carlander
sjukhuspräst
Linköping