Vår kyrka har en komplicerad struktur. Detta är ett demokratiskt problem, som minskar öppenheten och blir till hinder i arbetet. Arbetsmiljöverkets tillsynsrapport visar att vår organisation blivit så komplicerad att den blivit ett arbetsmiljöproblem i sig. Svenska kyrkans demokratiutredning har tydligt pekat på behovet att se över och förenkla den lokala nivån.
Vi är biskopar i ett storstadsstift och ett stift med många landsbygdsförsamlingar. Vi menar båda att det är dags att utreda vår kyrkas lokala organisation. Den behöver bättre förutsättningar att förverkliga sin grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Församlingen är en gemenskap med gudstjänsten som utgångspunkt. Samtidigt har den en organisatorisk sida. Genom historien framträder kyrka och församling alltid både som en organisation med en styrelse och som en gudstjänstfirande gemenskap.
Svenska kyrkans många organisatoriska nivåer kan ses som historiska avlagringar. I det traditionella jordbrukssamhället hade organisation, gudstjänstgemenskap och bygd ett direkt samband. Bygden samlades till gudstjänst i sin kyrka, och för detta organiserades församlingen.
När församlingen blev kommun 1862 fick inte utdebiterade medel användas utanför den egna kyrkokommunen. För att komma runt detta hinder skapades 1930 möjlighet att bilda samfälligheter. Så fick den lokala kyrkan ytterligare en nivå, utöver församling och pastorat.
Från slutet av 1800-talet ökade skillnaden mellan församlingen som organisation och som gudstjänstfirande gemenskap. Större församlingar började indelas i distrikt, ett slags informella församlingar. En landsbygdsvariant är återbruket av begreppet socken, också det ett slags informell församling inom en större enhet.

I dag är församlingsindelningen i stark förändring. Är det så att behovet av ”informella församlingar” ökar, i takt med att de ”formella församlingarna” blir färre och större?
Människor känner sig inte längre bundna till den egna territorialförsamlingen. Dop, vigsel, begravning och söndagens gudstjänstfirande kan ske långt hemifrån. Den ökade rörligheten i samhället bidrar till att de lokala gemenskaperna förändras.
Samtidigt har församlingens organisation växt i omfattning. Den utvecklingen drivs fram av krav från samhällets sida på förvaltning och arbetsgivaransvar.
Lokal gemenskap och lokal organisation sammanfaller inte längre. I Stockholms stift och andra storstadsstift finns församlingar där de som tillhör Svenska kyrkan är i minoritet, på grund av invandring och utträden ur kyrkan. På landsbygden finns församlingar med levande lokal gemenskap, som inte har förutsättningar att leva upp till kyrkoordningens fordringar eller de krav på förvaltning som samhället ställer.
”Församling” har blivit ett synnerligen mångtydigt begrepp. Svenska kyrkan har hamnat i ett läge som ingen från början hade tänkt sig. Genom sammanslagningar och samverkan försöker vi pressa in oss i en kostym som inte passar.

Vi menar att det är dags att hitta nya organisationsformer – för den lokala gemenskapens skull. Det lokala pastorala arbetet har alltid varit utgångspunkten för församlingsbildning. Det är fortfarande en god utgångspunkt.
Svenska kyrkans organisatoriska kostym är för oflexibel och för stor. Vi behöver färre lokala nivåer och administrativa enheter, större områden för avgiftsupptagning, flexiblare former för lokala gemenskaper kring våra kyrkor och tydligare koppling mellan pastoralt arbete och förvaltning. Kort sagt, en begriplig organisation med pastoralt och ekonomiskt uthålliga enheter.

Caroline Krook
Sven Thidevall