Äntligen några kloka ord av bland andra min egen biskop om krympningsåtgärder till följd av kyrkans minskade medlemsantal. Men ju mer jag läste, desto ledsnare blev jag.
Som vanligt var det inte från stiftsnivå och uppåt som kostymen tycks vara för stor, utan i den lilla församlingen, enligt kyrkans ”elit”.
Biskoparna menar att människorna inte längre känner gemenskap med den egna församlingen. Kanske är det så i Stockholm där Caroline Krook verkar, men i Växjö stifts landsbygdsförsamlingar (som min egen församling Hultsjö) känner vi samma lokala gemenskap alltsedan 1200-talet då Hultsjö första gången omnämndes som församling.

Låt det gärna bildas nya församlingar genom sammanslagning, men först då församlingarna själva så vill.
Det är genom direktvalda kyrkoråd med egen budget som församlingens kyrkotillhöriga känner att de har inflytande över sin kyrka och dess verksamhet.
Om nu kyrkans kostym känns för vid och luftig, så sy in den på stiftsnivå och uppåt, men korta inte av nedtill för då tar man bort den engagerade församlingsmedlemmen som gör grovjobbet inom till exempel Lutherhjälpen, kyrkans barnarbete, syföreningen med mera.
Om en landsbygdsförsamling inte kan leva upp till kyrko­ordningens fordringar så är det fordringarna det är fel på, inte församlingen. Fordringarna har beslutats över huvudet på församlingen. Det är på tiden att dessa ändras till det bättre.

Ingvar Svensson                                                                                               
kyrkorådets ordförande,
Hultsjö församling