Land ska med lag byggas. När Gaddafi lynchas och lämnas ut att betittas och bespottas, när hans anhängare avrättas efter att ha tagits till fånga, flyttar Libyen bakåt på vägen mot demokrati och rättsäkerhet och hamnar på minus ett.

Det betyder inte att loppet är kört. I Rumänien sköts Ceausescu och hans fru ute på gatan efter en rudimentär rättegång befrielsevintern 89–90. Åtskilliga ur den hemliga polisen Securitate och andra diktaturens män och kvinnor gick samma öde till mötes. Men Rumänien blev efterhand en demokrati och medlem i EU. Behandlingen av Gaddafi och hans vapendragare är ett misslyck­ande för det nya Libyen och för övergångsrådet. Hur såg ordern från rådet till de stridande trupperna ut vad det gällde Gaddafi, frågade FN:s förre rättschef Hans Corell i söndagens Agenda i SVT? Det fanns en arresteringsorder från internationella domstolen i Haag. Varför följdes inte den?  

De libyska frihetsstyrkorna är en blandning av militärer, milis och beväpnade civila. De har tagit stora risker under inbördeskriget, många har dödats. Det är svårare att upprätthålla disciplin under sådana förhållanden, men de filmande mobiltelefonerna och den utdragna misshandeln vad det gäller Gaddafi tyder på att det fanns tid och utrymme för befäl att ingripa. Om de velat.

Diktatorns död är också en indikator på rättsprincipernas ställning. USA har genom utrikesminister Hillary Clinton önskat Gaddafi infångad, död eller levande. Det är den princip världspolisen med det egenhändigt utropade våldsmonopolet använder sig av. I fallet Usama bin Ladin var det definitivt död som gällde.
USA väljer förhållande till rätt och rättsprinciper utifrån situation och egen position. Det urholkar det internationella rättsmedvetandet.
Om världsauktoriteten USA när den så vill dödar, internerar utan rättegång, torterar – och när det passar omhuldar rättssäkerhet och rättsordning – varför ska man tänka annorlunda i utsatta länder, länder i konflikt?
Om USA deklarerat att man inte kommer att låta egen militär rannsakas i Haag – varför ska andra låta det ske?

En del tidiga svenska reaktioner på lynchningen var överslätande, medan det fortfarande var osäkert hur han dödats. Det var rimligt att en våldsverkare dog som han gjorde.  Att det blev slut på tyranniet var viktigare än hur det skedde.
En del internationella medier har gått mycket längre och frossade i hämnd och skadeglädje, med drastiska bilder på den förnedrade döde.
Hämnden modereras av juristernas kyliga underkännande av förloppet, men behöver en emotionell och etisk motreaktion.

I ett inlägg om Gaddafi på sin blogg på svenskakyrkan.se skriver Elisabeth Gerle om behovet av att kyrkan framträder som kontrastkultur. Hon är skeptisk till dem som vill att kyrkan generellt ska vara tydligare. ”Men när det gäller människovärdet blir jag ofta glad över kyrkans tydlighet.”
” … jag kan inte känna någon glädje över hur han mördades. Tvärtom skrämmer det mig och gör mig orolig inför framtiden. Det är så lätt att bli en spegel av det man motarbetar. Jag vill istället hoppas på ett nytt sätt att regera i Libyen. Därför blir jag glad när jag inser att det är många kyrkliga röster som påminner om människovärdet som också tillkommer dem vi i högsta grad ogillar.”
De många rösterna hade gärna fått samla sig till ett kraftfullt uttalande. När det mänskliga sätts på sin spets ska Svenska kyrkan ta tydligt ställning för rätt och rättvisa, för människan.  

Anders Ahlberg

... Å ANDRA SIDAN

Människovärdet måste återerövras i varje generation

När Israels kung Saul var död, kom den som påstod sig ha dödat honom till David och berättade triumferande om sin gärning. David kände ingen glädje över att Saul var borta. ”Hur vågade du lyfta din hand och förgöra Herrens smorde?” frågade David. Och befallde att den självutnämnde mördaren skulle dödas.
Det var skoningslöst grymt, men den omständigheten kan noteras att kung David visste att det inte går att bygga framtiden på våldsmän.
I den judiska fromheten tyder man undergången i öknen av den generation som lämnade Egypten så, att det krävdes ett folk som inte varit förtryckta för att strukturera det nya landet. Förtryckta som får makt riskerar att bli förtryckare.

Även i Libyen finns en självutnämnd hjälte med en stark förväntan på att bli världsberömd för sitt påstådda mördande av en diktator.  Och häpna libyer konstaterar att världssamfundet inte delar den fanatiska glädjen över en envåldshärskares död.
Det mest grundläggande som måste återerövras i de länder som befrias från diktaturernas ok är människovärdet. Och samtidigt är det en utmaning till vår egen kultur att påminna sig att människovärdet så fort kan raseras. Det är inget självklart på vår planet. Det måste i varje generation återerövras.

Kristenheten ska i Jesu efterföljd leva det absoluta människovärdet Att processen är lång dit i Libyen är tyvärr troligt. Att det finns en stark vilja i världssamfundet att på alla sätt bidra är hoppingivande.

Men samtidigt behöver frågan ställas vad som händer med människovärdet när en kulturs kristna infärgning bleknar. I vårt land pläderas regelbundet för att allt kristet ska förpassas till en privat sfär.
Är det önskvärt? Vet man i så fall vilka goda företeelser som då skulle slockna i det offentliga livet? Kommer någon form av barmhärtighet att vara kvar? Kan den kristna energikällan till en uttalad medmänsklighet ersättas av någon annan? Kommer evangeliets röst om alla människors absoluta värde att – bara sådär – ersättas av en annan likvärdig röst? Det är inte högmod utan kristen insikt att veta att den mänskliga värdigheten är en förpliktande gudagåva.

Bo Brander