Tig inte om synden

Gud är en älskande förälder, som ser mig som en myndig, ansvarig människa samtidigt som Han vill ge mig en förlåtelse som är unik i sin gränslöshet.<br>Det är den första bild som möter mig, när jag firar högmässa. <br>

Det finns få platser i min verklighet, där jag uppmanas att utan förskönanden och bortförklaringar granska mig själv på djupet och stå för vad jag har gjort och inte gjort. Och det finns faktiskt ingen annan plats, där jag kan vara fullkomligt ärlig med hur det är ställt med mig och mitt liv och ändå vara trygg i att jag inte kommer att bli övergiven. Ingen annanstans kan jag bekänna också mina allra svåraste misslyckanden och missgrepp mot mig själv och andra, och kunna lita på att den förlåtelse jag får ta emot, verkligen är helt fullkomlig, att Guds kärlek till mig inte tar slut, bara för att min kärlek till Honom och mina medmänniskor är begränsad.

Syndabekännelsen och förlåtelsens plats i gudstjänsten handlar inte om att villkora kärlek – utan om att ge oss möjlighet att ta emot Guds kärlek i förlåtelsen. Det handlar inte om att lägga på skuld – utan om att befria från den skuld som vi faktiskt bär på, var och en av oss. Att varje vecka erbjudas denna möjlighet, och genom beredelsen få hjälp att inför Gud ta ansvar för mina tillkortakommanden och därefter kunna gå vidare som en upprättad människa, är inte bara en ordning. Det är ett myndighetsbevis och en nåd, som kyrkan har att förvalta på ett ansvarsfullt sätt. Att sluta med det, därför att det känns obehagligt att konfronteras med sina dåliga sidor, eller för att vi inte står ut med tanken på att Gud har invändningar mot att vi beter oss illa, det är inte ansvarsfullt. Det är trolöst och kärlekslöst – mot Kristus såväl som mot människor.

För om vi slutar tala om synden som en realitet, hur ska vi förhålla oss till dess konsekvenser? Om vi låtsas som att allting är ok – hur ska vi då förklara våra känslor av skuld? Om gudstjänsten inte förmedlar den gränslösa förlåtelsen och kärleken också i ljuset av våra mest hemliga och smärtsamma misslyckanden och övertramp – vart och till vem ska vi då gå?

Miriam Wredén Klefbeck
Mölnbo

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.