Gud är en älskande förälder, som ser mig som en myndig, ansvarig människa samtidigt som Han vill ge mig en förlåtelse som är unik i sin gränslöshet.<br>Det är den första bild som möter mig, när jag firar högmässa. <br>
Syndabekännelsen och förlåtelsens plats i gudstjänsten handlar inte om att villkora kärlek – utan om att ge oss möjlighet att ta emot Guds kärlek i förlåtelsen. Det handlar inte om att lägga på skuld – utan om att befria från den skuld som vi faktiskt bär på, var och en av oss. Att varje vecka erbjudas denna möjlighet, och genom beredelsen få hjälp att inför Gud ta ansvar för mina tillkortakommanden och därefter kunna gå vidare som en upprättad människa, är inte bara en ordning. Det är ett myndighetsbevis och en nåd, som kyrkan har att förvalta på ett ansvarsfullt sätt. Att sluta med det, därför att det känns obehagligt att konfronteras med sina dåliga sidor, eller för att vi inte står ut med tanken på att Gud har invändningar mot att vi beter oss illa, det är inte ansvarsfullt. Det är trolöst och kärlekslöst – mot Kristus såväl som mot människor.
För om vi slutar tala om synden som en realitet, hur ska vi förhålla oss till dess konsekvenser? Om vi låtsas som att allting är ok – hur ska vi då förklara våra känslor av skuld? Om gudstjänsten inte förmedlar den gränslösa förlåtelsen och kärleken också i ljuset av våra mest hemliga och smärtsamma misslyckanden och övertramp – vart och till vem ska vi då gå?
Miriam Wredén Klefbeck
Mölnbo
LÄGG TILL NY KOMMENTAR