Den troligaste förklaringen är att de flesta församlingar inte läng­re håller på den kristna traditionen att placera den döde med blicken mot öster, mot det heliga, precis som övriga i församlingen sitter i kyrkan. Det var endast prästen som skulle ligga med blicken mot sin församling när han eller hon begravdes. Är man präst är man det ända in i döden.

Traditionen började brytas på många håll någon gång under mitten av 1900-talet, sannolikt av praktiska skäl eftersom man då slapp vända kistan inför utbärningen. Den avlidne ska ju bäras med fötterna först, en tradition som faktiskt efterlevs fortfarande. Några församlingar hade löst frågan genom att skaffa katafalker med en vändskiva som underlättade vändningen vid utbärningen och några församlingar har sådana vändkatafalker kvar än i dag.
När kistan stod placerad rätt enligt tidigare tradition var det alltså naturligt att ta farväl vid fotändan precis som Mika Wallander efterlyser. När kistan vändes kvarstod säkert vanan att ta farväl på samma plats i kyrkan, det vill säga vänd mot församlingen, men resultatet blev att avskedet skedde ovanför den dödes huvud.
Inte heller vid jordbegravningar håller alla församlingar på tidigare viktiga kristna traditioner, nämligen att kistan placeras i graven så att den döde har blicken mot öster, mot uppståndelsens sol. Då kunde resultatet bli att stenen kom att hamna vid fotändan på de gravplatser som låg på en sida om den avskiljan­de häcken och vid huvudändan på de gravar som låg på andra sidan om häcken.
På många håll lever den traditionen kvar vilket innebär att man inte alltid tar farväl med sitt ansikte mot den dödes ansikte som jag uppfattar att Mika Wallander tror.

När det gäller placeringen vid avskedet finns fler möjligheter än att ställa sig än vid kistans ena kortsida. Det har börjat bli vanligare att familjen går fram till ena långsidan vilket innebär att avskedet tas med blicken mot den dödes ansikte men också skyddar mot allas blickar. Det som familjen gör blir sedan vägledande för övriga i begravningssällskapet. Men precis som Mika Wallander beskriver finns många alternativ att gå fram vid avskedet.

Kontentan blir att avskedet bör planeras noga så att både de närmaste och övriga gäster känner sig bekväma i situationen. Kan­ske det också skulle vara dags för Svenska kyrkan att återerövra sina kristna traditioner. Jag tror att många skulle uppskatta den trygghet som traditioner med logiska förklaringar ger.
Min erfarenhet är att de som får reda på traditionernas betydelse har lättare att följa dem. Traditioner som man inte vet betydelsen av kan man också undvara.

Bo Forslund
informationschef, Fonus