Jag är medveten om att det jag känner att jag inte kan låta var osagt om SVT:s (!) dejtingsåpa ”Tro, hopp och kärlek” av vissa kommer att avfärdas som någon slags moralpanik och otidsenlig syn på kyrkan och prästyrket. Det får vara så – själv hävdar jag bestämt att mitt ställningstagande varken har med det ena eller det andra att göra.

Jag inser också att det faktum att jag hittills har fortsatt att titta på programmet, till en början fascinerades av absurditeten som kännetecknar alla dokusåpor och först med tiden allt mer illa berörd av konceptet i vissas ögon försvagar min argumentation. Det kanske ligger någonting i det. Samtidigt kan jag ju inte tycka något om något jag inte sett.

Jag ser inte det största problemet i att enskilda präster ställer upp i ett tv-program som exploaterar och blottar människor – inklusive dem själva – i underhållningssyfte, även om det onekligen är problematiskt.

Att någon som har själavård och att sprida Guds kärlek som uppdrag går med på att rata människor i tv är enligt mig visserligen ett tecken på dåligt omdöme och bristande förståelse för uppdraget med alla dess konsekvenser. Men jag har tillräckligt med erfarenhet av kyrkan i olika sammanhang för att vara medveten om att den, precis som alla andra organisationer som drivs av människor, har anställda med både gott och mindre gott omdöme. Det är föga chockerande.

Jag tycker självklart inte heller att kandidaterna i ”Tro hopp och kärlek” är dåliga människor. De tjänar säkert både Gud och människor på både fler och bättre sätt än jag själv (och många andra) gör.

Men det de gör i programmet är, anser jag, inte förenligt med ämbetet. Det är dessutom antingen vårdslöst eller otroligt naivt. Produktionsbolaget som gör programmet har självklart helt andra intressen än kandidaterna själva – nämligen att producera det som idag kallas ”bra tv” – i all dess absurditet, pinsamhet och ”underhållningsvärde”. En vuxen, välutbildad människa har ett ansvar att vara medveten om detta.

Men som sagt – ovanstående handlar om individer och deras, enligt mig, dåliga omdöme i en viss fråga. Det som verkligen gör mig extremt illa berörd och djupt bekymrad är att det hela ju på något plan och i någon mån sker med Svenska kyrkans goda minne.

Svenska kyrkan som organisation ska värna om alla människors värdighet och för att människor bemöter varandra med kärlek och respekt. Det absolut minsta jag förväntar mig av denna organisation är att man på ett tydligt sätt tar avstånd från ett cyniskt tv-format som bygger på att människor och deras (kanske i viss mån styrkor) men i första hand svagheter och mest privata tankar, drömmar och känslor exploateras och blottas inför miljontals tv-tittare.

Men jag ser inte detta ske någonstans. I stället använder man serien och de deltagande anställda helt oproblematiskt som PR på svenskakyrkan.se (https://www.svenskakyrkan.se/diakon-daniel--tjanare-i-nod-och-lust).

Det verkar som om kyrkan på det sättet försöker framstå som ”hipp” och ”med i samtiden”. ”Desperat” och ”ytligt” är de ord jag i stället tänker på. Jag ser inget som helst samband mellan programmet och det jag alltid har trott var innehållet i budskapet ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” (Första Korinthierbrevet 13:13) – nämligen att jag som människa är villkorslöst älskad av Gud och att det för mig som kristen också innebär ansvaret att bemöta andra människor med kärlek (i betydelsen respekt, förståelse, medkänsla, förlåtelse) – oavsett om jag älskar, gillar, ogillar eller ens känner dem som personer.

Snarare ser jag att det som händer i programmet på många sätt går stick i stäv med budskapet. Det spelar liksom ingen roll hur fina ord man använder, hur ”ärligt” och ”respektfullt” man gör det och hur rädd man påstår sig vara om den andras känslor när man ratar honom eller henne medan hela Sverige ser på!

Svenska kyrkans agerande i denna fråga må gå ihop med någon slags tidsanda av att ”anything goes” och”allt ansvar ligger hos individen”, men det går inte ihop med väldigt många av de värderingar som Svenska kyrkan säger sig stå för. Och nej, all publicitet är inte bra publicitet!

Jag tror att detta kommer att straffa sig i längden. Jag tror att Svenska kyrkan, genom att inte ta ställning för människors värdighet och deras kärlek och respekt för varandra, urholkar sin egen kärna och på sikt marginaliserar sig själv alltmer som just kyrka. För om inte kyrkan värnar om dessa saker – ja, då vet jag inte! Och om inte kyrkan värnar om dessa saker – ja, då blir just tro, hopp och kärlek inte mycket mer än tomma ord i en bok och en rad styrdokument.

Julia Prentice

Göteborg