Vi som arbetar i de utsatta förortsområden som domineras av sina många invandrare lever i en miljö där ute redan blivit hemma. I Kista, där jag har min tjänst, lever människor från i stort sett hela världen. Detta präglar stadsdelens liv, men också församlingens liv. Här bor till exempel mängder med människor från Eritrea. Många firar gudstjänst i våra kyrkor. De första EFS-missionärerna anlände till Eritrea på 1850-talet. Då reste man ut för att nå dessa människor långt borta. Numera är de våra grannar och arbetskamrater här hemma.

Hur organiserar då Svenska kyrkan och EFS sitt arbete? Jo, tyvärr ännu på 1800-talssätt. Ute är där och hemma är här. Men nu är det tvärt om! Och vad gör vi då? Vad gör kyrkan när världen blivit glokal, alltså både global och lokal?
Någonstans skaver en känsla av felprioriteringar när jag läser i Budbäraren om missionsarbete där, men inget om afrikaner här. Eller när jag hör missionsstrateger från kyrkokansliet ifrågasätta folks vanemässiga föreställningar om mission, men inte peka ut någon ny, framkomlig väg till glokalt missionsarbete. Eller när jag ser gamla missionsvänner valhänt möta invandrare här hemma, och ta upp ännu en kollekt till något missionsprojekt där ute.
När Svenska kyrkan och EFS bygger om sitt internationella ansvar genom diverse organisationsförändringar är det hög tid att tänka om kring begreppen ute och hemma.

Förr, när avstånden var stora, lämnade man en plats och for till en annan. Missionären lämnade Sverige och for till Afrika. Utvandraren lämnade Sverige och for till Amerika. I dag lämnar man visserligen en plats, och far till en annan, men man håller kontakt som aldrig förr. Internet gör att vi kan koppla upp oss och via en webbkamra ha direktkontakt i realtid. När samhällsforskare följt skolungdomar i förortsmiljöer säger de att invandrarungdomar utvecklar ”hybrida identiteter”. Man är både svensk och – eritrean, kurd, turk och till och med norrman, exemplen kan göras många. Amerikanska etnologer har sett hur gamla tiders invandrare till USA levde kvar med föreställningar om hur det var i det gamla hemlandet, som stämde allt mindre. Men eftersom man inte hade kontakt i realtid var det svårt att hålla reda på utvecklingen. Så är det inte längre! Webbkameran i Angered och webbkameran hos kusinerna i Eritrea ger direktinformation. Och vi får en ungdomsgeneration med hybrida identiteter. Ute har blivit hemma, hemma har blivit ute. Skillnaden är upphävd, och identiteten ser annorlunda ut.

Ska vi kunna arbeta bland människor med hybrida identiteter, så måste vi bli mer fantasifulla i vårt sätt att vara kyrka. Kompetens som missionärer hämtat från arbete ute, måste få komma hem, hem till det nya, glokala sammanhanget.

Michael Öjermo
kyrkoherde i Kista
Stockholms stift