Vad betyder ordet privat?

Frågetecknen kvarstår. Vi tolkar biskop Antje Jackeléns svar som att hon var väl medveten om de olika definitionerna av "privat" när hon skrev sitt herdabrev. Varför diskuterade hon då inte dess mer vanliga politiska/statsvetenskapliga betydelse visavi den fenomenologiska på ett tydligt sätt? Är hon omedveten om de oklarheter som uppstår? Är hon omedveten om det inflammerade debattklimatet kring dessa frågor? Frågorna till biskop Jackelén ställs av Christer Sturmark och Carl Gustaf Olofsson.

I sitt svar på vår debattartikel (båda i Kyrkans Tidning nummer 51/52-11) konstaterar Antje Jackelén att den statsvetenskapliga definition, som vi lyfter fram, fungerar i många sammanhang men att man kan behöva införa en mellansfär där t ex hjälporganisationer och påtryckningsgrupper finns. Hon hänvisar här till sociologen John B. Thompson. Det kan vi hålla med om. Mellannivån omfattar då så kallade sociala företag och NGOs (non-governmental organizations). Där kan vi ta varandra i hand, där finns Humanisterna, Svenska Kyrkan, Rädda Barnen och SOS Barnbyar. Och det är just som organisationer av samma typ, som Humanisterna kritiserat statens speciella stöd till Svenska Kyrkan,  till exempel genom att administrera kyrkoavgiften. Men det är viktigt att vara medveten om att denna mellannivå inte har någon vedertagen benämning och därför i de flesta diskussioner kommer att föras till samma kategori som de privata företagen och organisationerna eftersom den inte tillhör stat, landsting eller kommuner.

Jackelén utgår sedan från en annan fenomenologisk distinktion, personligt visavi privat, av samme Thompson när hon talar om religiös tro. Betydelsen av ordet privat är här; det som ytterst sällan angår någon annan och som utestänger andra. Vår främsta kritik av Jackelén var att hon genom att enbart använda denna definition av ordet privat i sin bok utan att den sattes i relation till den mera gängse statsvetenskapliga manar fram en felaktig bild av vad sekulära religionskritiker vanligtvis står för (humanister eller ledarskribenter må så vara) när de uttalar att religion ska vara privat. I sitt svar undviker hon sorgfälligt att kommentera denna kritik. I stället för att bemöta vårt inlägg och klargöra sin syn upprepar hon i stället sitt svar i en förstärkt formulering: ”I boken konstaterar jag att religionens exklusivt privata karaktär ofta hävdas rigoröst dogmatiskt just av dem som annars starkast kritiserar sådan dogmatism”. Och därefter en insinuant släng till oss om att ”den som skon passar får ta den på sig”. Och sedan även lite tråkiga ordvändningar på slutet om att vi är patetiska.
 

I början av det långa citat vi återger från ”Gud är större” talar Jackelén om personlig tro och att det är mot dess natur att vara privat. Så långt är vi med. Men när hon kommer till slutklämmen: ”ändå talas det i vårt samhälle gärna om att religion är och bör vara privat, och endast privat” och att detta ibland ”hävdas med en dogmatism som förbryllar” använder hon begreppet religion och inte personlig religiös tro. Att religion är något annat än personlig tro är självklart! Vad menar biskop Jackelén? Och vad kan de religionskritiker hon så självsäkert kritiserar tänkas mena?

Oklarheterna såväl i biskop Jackeléns ”Gud är större” som i hennes svar till oss tillsammans med de missförstånd om Humanisternas syn på ”privat” och ”offentligt” som florerar i den offentliga diskussionen gör det tyvärr motiverat med några klargöranden.

I statsvetenskaplig betydelse är förbundet Humanisternas syn att religion och religionsutövning ska vara privat men att den personliga tron självklart hör hemma i det offentliga rummet på samma sätt och samma villkor som politiska åsikter, värdediskussioner, sekulära livsåskådningar och uppfattningar om konst, litteratur och film. Vi menar också att religiösa organisationer och religiösa lokaler självklart tillhör det offentliga rummet på samma sätt som andra idéburna och ideella organisationer och deras lokaler.

Innan man är något sånär överens om olika betydelser och använd­ningar av viktiga ord, i detta falla ”offentligt”, ”privat” och ”person­ligt”, är det omöjligt att föra en konstruktiv diskussion kring de viktiga  sakfrågor det gäller. 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
4 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
en anonym en
På tal om statens speciella stöd till Svenska Kyrkan. Jag tänker på prästutbildningen som universiteten och därmed skattebetalarna till stor del ansvarar för. Borde inte kyrkan själv betala större del av prästutbildningen eftersom utövandet av prästyrket konkret inte handlar om att arbeta utifrån vetenskaplig kunskap utan snarare utifrån tro och vidskepelse. Vetenskapen kommer så väldigt lite till uttryck. Man behöver väl inte gå på universitet för att kunna stänka lite vatten i huvudet på bebisar, rabbla urgamla ramsor som man lätt lär sig utantill, eller servera lite alkoholdrycker med tilltugg. Lekmän kan även jobba som predikanter, vilket händer ju i vissa kristna kretsar.
Erik Birath
Det finns inga prästutbildningar vid svenska statliga universitet, däremot finns det religionsvetenskapliga utbildningar. Svenska kyrkan begär av dem som ska verka som präster att de ska ha en sådan akademisk utbildning. Universiteten utbildar religionsvetare som sedan vidareutbildar sig till präster. Alla präster är religionsvetare, men långt ifrån alla religionsvetare är eller ämnar bli präster.
en anonym en
Till Erik Birath som säger: "Svenska kyrkan begär av dem som ska verka som präster att de ska ha en sådan akademisk utbildning. " Just det. Detta kräver Svenska Kyrkan av någon ANNAN än sig själv. Men varför? Är detta bara en kvarleva från gamla tider när man inte kunde skilja på vetenskap och vidskepelse och när vanligt folk inte kunde läsa? Prästerna var ”de lärda” som man såg upp till. De flesta religionsvetare blir väl ändå präster? Det är resursslöseri att utbilda ungdomar i åratal på universitet när de ändå sedan kommer och säger att ”Jesus är född av en jungfru” eller att ”dopet av småbarn behövs för att skapelsen är skadad”. Som om dopet skulle reparera en skadad skapelse eller förändra människor på något sätt. Man har döpt och döpt och döpt i två tusen år men både skapelsen och människorna är sig lika.
Erik Birath
Det är inte så svårt att ta reda på varför: läs någon av alla de utredningar som producerats om de kompetenskrav kyrkan ställer på blivande kyrkoarbetare. De flesta religionsvetare blir något annat än präster: forskare, arbetare inom kultursektorn i vid mening eller del av den största gruppen, lärare på grundskolor och i gymnasier.
8

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Linköpings stift
Strängnäs stift
Stockholms stift
Linköpings stift
Stockholms stift
Göteborgs stift
Linköpings stift