Svenska kyrkans församlingar är på många sätt unika arbetsplatser, men är de verkligen så unika att inga förhållanden från andra verksamheter kan överföras? Är det verkligen så mycket jobbigare att vara präst än att arbeta inom hemtjänsten, vården eller industrin när det gäller stress och förväntningar?

Är det alltid den kyrkliga organisationens fel när det brister eller har individen ett ansvar? Jag menar att det är så och att vi talar för lite om kallelse och profession. Jag menar att alltför många går in i en anställning i Svenska kyrkan och ser det som en andlig självtillfredsställelse i stället för en tjänst och ett uppdrag. Någon sa till mig att pastoralinstituten lär blivande präster att de inte bör ha mer än en begravning i veckan, sedan ”måste de landa”. Vad är detta? Om det behövs ska väl en präst kunna ha både en, två och tre begravningar på en dag. Inte för sin egen skull utan för församlingens.
  Visst finns det de som har alldeles för mycket att göra och församlingar där arbetsledningen inte tar sitt ansvar och kyrkoråd/kyrkonämnder och kyrkoherdar har ett stort ansvar? Men visst måste det också finnas andra faktorer som påverkar? Är det möjligt att bli sjuk av att fira gudstjänster, kyrkliga handlingar och att ha konfirmander? För det är väl bland det viktigaste och det som borde ta mest tid i anspråk?

Det pratas mycket om alla svåra samtal. Jag är skeptisk. Här borde det göras en ordentlig analys av hur mycket tid som egentligen ägnas åt de svåra samtalen och hur många som egentligen frågar efter det. Åter­igen generellt sett. För det är väl inte så att det är vi präster som har ett behov av att vara behövda? ”Obedd till går otack ifrån” heter det. Precisera gärna vad för sorts samtal ni har.
Hur prioriterar de präster som inte menar sig ha tid med gudstjänster och kyrkliga handlingar?  En del för fram administrationen, men då blir min motfråga vad det är de administrerar? En komministertjänst torde innehålla ett minimum av administration.

Det känns som om myten om oss själva, Svenska kyrkan och vårt arbete som präster håller på att kväva oss. Borde det inte vara så att vi skulle ha det roligaste arbetet i världen? Att få fira gudstjänst och kyrkliga handlingar borde väl vara det mest självklara vi kan ägna oss åt med en tydlig roll och en tydlig förväntan. I stället pratas det om hur jobbigt det är att vara präst. Vad är det som sliter? Med vilka förväntningar går vi in i tjänst? Kanske skulle biskoparna ta ett större ansvar och inte viga dem som inte verkligen vill gå in i tjänst och arbete i Svenska kyrkan. Kanske ska vi samtala om den lutherska tanken om prästen i första hand som en funktion i församlingen?

Det behövs en ordentlig översyn av antagningsförfarandet och profilutbildningarna och hur de undervisar om prästrollen i Svenska kyrkan och vad som kan förväntas av en anställd. Denna översyn hänger naturligtvis samman också med ett samtal om vilken teologi det är som håller på att förvandla oss till självcentrerande jämrande gnällspikar.

Stefan Nilsson
kyrkoherde Sundsvalls Gustav Adolfs och Skönsmons församlingar