Får man säga ”god jul” fast det inte ens är andra advent? Frågan ställs retoriskt av Sara Blom på ledarplats i Kykans Tidning nummer 48/16. Det handlar om traditioner och vårt förhållningssätt till dem, och mer specifikt advents- och jultidens traditioner.

Kan man skriva en text till traditionens försvar utan att bli utskrattad och förpassad till ett dammigt, mörkt hörn? Undrar jag, lika retoriskt. Först av allt vill jag säga att jag finner texten symptomatisk för vår tid. Det är en tid då vi lever i spänningen mellan det invanda, trygga, och det nya, osäkra. Inte sällan gör vi en värdering av de olika polerna, som varande ont eller gott. Jag skulle vilja problematisera det hela.

Självklart delar jag samma verklighet som Sara Blom beskriver: att vi, på individnivå, ”försöker navigera mellan traditioner och göra som vi vill eller orkar eller möjlighet till”. Men om vi låter tanken lyftas upp lite och istället låter det handla om kyrkan – vilket knappast kan sägas vara långsökt när det gäller en ledartext i Kyrkans Tidning skriven av en präst: är det verkligen så enkelt som att allt går an och adventsstjärnan lika gärna kan hängas upp under domssöndagshelgen? Vad är egentligen tradition och vad är den till för?

Traditionen ger oss ett språk för det som inte kan sägas, för det som är större än oss själva. Att vara en del av en tradition är att vara en del av en helhet. Vad händer med oss som människor, som kristna och som kyrka när vi glömmer bort hur traditionens språk talas eller inte bryr oss om att lära oss det? Det skapas en rotlöshet och leder ofta till ett rastlöst sökande efter mening och sammanhang någon annanstans.

Är det viktigt från vilket väderstreck adventsljusstakens ljus tänds? Nej, kanske inte för den enskilde. Men när kyrkan i det liturgiska skeendet tänder adventsljusen gör hon detta som en motståndshandling mot mörkret, mot ondskans makter i himlarymderna. Ljusen som tänds trotsigt mot mörkret i norr påminner oss om Jesus, världens ljus, och ingjuter mod och hopp i oss som vandrar där i mörkret.

Så, hur är det egentligen? Spelar det någon roll om man säger ”god jul” fast det inte ens är andra advent? För den enskilde kanske inte. Men för kyrkan. Den kristna traditionen – och nu talar jag om något större än vilken elljusstake som ställs i vilket fönster i läsarens hem – hjälper oss att bearbeta, gestalta och förhålla oss till den stora berättelsen som kyrkan bär. Förlorar vi det språket förlorar vi inte bara kopplingen till dem som gått före oss utan även vår förmåga att hantera samtiden.

Judith Fagrell
kyrkoherde i Sävare församling