Tisdagen 27 september 2011 är det biskopsmöte i Uppsala. När de fjorton biskoparna samlas kan det bli ett historiskt tillfälle. För första gången kan sju män och sju kvinnor ta plats runt bordet på ett biskopsmöte i Svenska kyrkan.

Inom lite mer än ett år kommer Svenska kyrkan att få fyra nya biskopar. Såväl i Linköping, Visby, Växjö som i Göteborg är det skifte på biskopsstolen. För fyra män, Martin Lind, Lennart Koskinen, Sven Thidevall och Carl Axel Aurelius, går snart flyttlasset från biskopsgården.
Men de som tillträder kan alla vara kvinnor. Det vore inte konstigare än om det väljs fyra män i rad. Som jämförelse kan nämnas att under de första sju åren av 2000-talet valdes tio män i svit. Inte förrän det var dags för val av en ny biskop i Lund 2006 bröts den ordningen.

Det saknas inte heller dugliga namn. Cristina Grenholm, professor och direktor för teologi och ekumenik på nationell nivå, Anna Karin Hammar, teologie doktor och stiftsadjunkt för teologi och själavård i Uppsala och Marika Markovits, direktor för Stockholms stadsmission är bara några av många möjliga namn. Listan kan göras lång, det är bara att fylla på.
Det handlar inte om kvotering. Utan bara om det enkla faktum att det lika gärna kan bli kvinnor i stället för män som får förtroendet att greppa kräklan i de fyra stiften. Och det vore hög tid att kön till damtoaletten blir lika lång som den till herrarnas när biskoparna träffas, för att citera en flera år gammal ledare av Mikael Mogren i Svensk Kyrkotidning.

Naturligtvis är det upp till varje stift vem som kommer att väljas. Utan tvivel finns det också dugliga män som skulle klara uppdraget. Men något är fundamentalt fel i Svenska kyrkan om förändringen ska lunka på i samma långsamma takt som hittills. Efter att Svenska kyrkan i slutet av 90-talet fick sina första två kvinnor bland biskoparna, Christina Odenberg i Lund och Caroline Krook i Stockholm, dröjde det ett mer än ett decennium innan de blev tre. Först i höstas blev Härnösand det tredje stiftet att välja en kvinna. Med den takten kommer det att dröja närmare 40 år till innan sju kvinnor tar plats samtidigt på ett biskopsmöte i Svenska kyrkan. Men det finns ingen vettig anledning till att det ska ta så lång tid. Eller ens 20 eller tio år.

Svenska kyrkan är förvisso inte ensam om att problemet. Både i företagsstyrelser och bland professorer i den akademiska världen råder samma obalans. Men poängen är inte att Svenska kyrkan behöver jämföras med andra arbetsplatser. Det räcker att utgå från kyrkan själv. Präst­ämbetet i Svenska kyrkan har varit öppet för kvinnor i över 50 år. Kyrkan hävdar med emfas att den inte gör skillnad på män och kvinnor. Så vad väntar vi på?

Dag Tuvelius

Rekyl 1: Det är sållningsprocesserna som bör diskuteras

Kyrkans Tidning vill ha fler kvinnor som biskopar, men ger inget annat argument än att det är dags. Vad skulle förändras i sak? Kyrkans Tidning verkar inte mena att kvinnor som kvinnor bidrar med något annorlunda än män.
Ledaren argumenterar inte för könskvotering utan menar att jämställdhet kan uppstå av en slump, att det ”lika gärna” kan bli fyra kvinnor som väljs i kommande biskopsval. Å ena sidan borde förändringen påskyndas, å andra sidan är det inte någon skillnad mellan könen. Det går inte ihop. Det skrumpnar ihop till tom symbolik.

Om Kyrkans Tidning vill se en snabbare förändring så ska man inte förlita sig på slumpen. Man skulle kunna tänka sig att kyrkomötet fattar ett principbeslut om varannan herrarnas i biskopsvalen. Med ett sådant system skulle könsfördelningen formaliseras och inte behöva bli en bricka i det politiska maktspelet. Egentligen är det knepigt att just kön ska vara utslagsgivande. Varför inte andra erfarenheter: invandrarbakgrund, annan yrkeserfarenhet, sexuell läggning eller politisk åskådning?
Göran Lundstedt har en bra poäng i Svensk Kyrkotidning: det är processerna kring hur biskopskandidater sållas fram som borde diskuteras. Vad är det för kvaliteter en biskop behöver i vår tid? Även kvinnor kan ju vara dåliga ledare.

Susanne Wigorts Yngvesson

Rekyl 2: Kyrkorna lyssnar för lite på Gud

Gick nyss på en gata i Riga. Min lettiske vän hälsade på en hantverkare och presenterade mig som präst i Svenska kyrkan. Hantverkaren såg på mig som om han mött ett monster.  Min vän förklarade att jag inte delade Svenska kyrkans offentliga hållningar. Hantverkaren log lättad.
Svenska kyrkan blir allt mer en främmande företeelse i kristenheten. Nu ska den välja en skara nya biskopar. Måtte dessa fyra vara igenkänningsbara som biskopar i och utanför Sverige.
Svenska kyrkan har viktiga ekumeniska förpliktelser och kan inte leva i en växande konflikt med världskristenheten.

Skulle biskopsvalen äga rum långt från Sverige, skulle korrektheten i Sverige säkert protestera. Verkligheten i svenska biskopsval är att ett antal kandidater redan från början är förbjudna. Det är unikt! Om någon röstar på en sådan kommer rösten att ogiltigförklaras. Det är inte demokratiskt – kanske postdemokratiskt?

Hur blev det så? Har i veckan läst rannsakande kyrkliga texter från tiden efter andra världskriget. Alla handlar om kyrkornas stora misstag: att lyssna mer till människor än till Gud.
Måtte Svenska kyrkan – utan att det först behöver ske en katastrof – lära av detta. Till exempel av orden i Stuttgarter Schuldbekenntnis: ”Nu skall i våra kyrkor ett nytt arbete börja. Grundade på den Heliga Skrift, med odelat allvar inriktade på Kyrkans Ende Herre, går kyrkorna till verket för att rena sig från trosfrämmande inflytande och finna sina ordningar”. Hoppas att det blir så inför biskopsvalen.

Bo Brander