Varje församling kör sitt eget race

Stordrift sparar inga pengar, står det som rubrik på första sidan i Kyrkans Tidning nummer 9/16 och det kan nog också vara sant. Men man talar om känslan av längre beslutsvägar och detta påverkar i sin tur förstås känslan av sammanhållning och önskan om ökad produktivitet uteblir.

Med undantag för en handfull av förtroendevalda och framförallt i princip alla anställda, kördes vi över av Lunds stift när det gäller sammanslagningen mellan Väsby-Viken och Farhult-Jonstorp. För säkerhets skull slarvade biskopen bort brev där den viktiga frågan ställdes – hur kunde man ta beslutet mot en majoritets vilja? Nära 100 procent var mot. Argumenten var dessutom överspelade sedan en tid, när beslutet togs.

Jag kan i dag konstatera att allt blivit tvärtom. I stället för en stark enhet så har varje församling blivit sin egen i sitt sätt att arbeta och skapa gemenskap. Det är himla tur att man tar tag i frågan nu för det är inte allom givet att stordriften skapar synergieffekter.

En framgångsrik företagsledare berättade att där man i stället för att toppstyra decentraliserade nådde man framgångar. Den lokala marknaden fick styra. För att lyckas måste man inom kyrkans värld utgå just från sitt upptagningsområde. Men trots att man är en enhet, så kör församlingarna i stället i än högre grad sitt eget race.

Jag tycker det är bra, men det var ju inte det som var meningen. Kan bero på ”långa” beslutsvägar, men också att man inte lyc-kats skapa den viktiga gemenskapskänslan. Processen skulle i vår del av landet gå vidare, man skulle slå ihop alla pastorat i Höganäs kommun till ett pastorat. Det verkar som man kanske börjar inse verkligheten och det är skönt.

Klokt även om uttrycket sent skall syndaren vakna passar bra.

Kjell Cronert