Vi eftersträvar det bästa för våra studenter

Svenska kyrkans utbildningsinstitut engagerar många. Det är begripligt med tanke på att vi utbildar framtida kyrkomedarbetare. De första åren har bitvis varit svåra. Det är inte ovanligt vid stora omstruktureringar. Men under de tre år som utbildningsinstitutet varit igång har alla anställda arbetat hårt med att förtydliga uppdrag och mandat, säkra utveckling och kvalité, och skapa former för studerandeinflytande. Att döma av den stora arbetsmiljöenkät som genomfördes i februari skördar vi nu också frukterna av detta gemensamma arbete. Resultatet är synnerligen gott. Vi får mycket goda värden i allt från motiverande arbetsuppgifter och ledarskap, till kamratskap och kollegialt stöd och organisatoriskt förtroende.

Nu har ett brev ställt till biskopsmötet föranlett frågor om vår verksamhet. De två brevskrivarna, en präst och en terapeut, åberopar samtal under retreater de lett, där studerande vid utbildningsinstitutet deltagit och hävdar att dessa då talat om att de blir andligt förtryckta under sin tid hos oss. Brevskrivarna säger sig agera utifrån sin omsorg om Svenska kyrkan. Men de vänder sig inte till mig som har ansvar för verksamheten eller till oss på Svenska kyrkans utbildningsinstitut som dagligen arbetar med de studerande. Eftersom de åberopar sådant som enligt dem själva framkommit under tystnadsplikt får vi inget veta om vad som egentligen sagts, om det handlar om en, två eller många.

Att biskopskollegiet diskuterat brevet och valt att inte ta upp saken med mig kan jag inte tolka på annat sätt än att de inte funnit anledning därtill. Under mina tre år som rektor har jag gång på gång, både inför biskopskollegiet och inför varje enskild biskop bett om att de ska höra av sig om de har frågor och kritik kring utbildningen, vilket de också bejakat. Jag litar på att de verkligen gör det också.

Vad gäller brevets innehåll bekymrar det mig att vad våra studerande sagt i förtroende används i en offentlig diskussion. Jag vill därför lyfta frågan till ett principiellt plan:
Det är mycket som är skört och viktigt för de studerande under slutåret innan tjänst i Svenska kyrkan. För en del känns frågor om ”rätt teologi och liturgi” som frågor ”på liv och död”. I samtal om sådant viktigt kan det ibland hända både att de studerande sårar varandra, och att någon lärare uttrycker sig på ett sätt som kan upplevas kränkande.

För oss på utbildningsinstitutet är frågor om rymd och teologisk bredd ständigt aktuell och vi bemödar oss om hur vi ska kunna säkerställa detta. Vår strävan avspeglas inte minst när vi anställer nya medarbetare. Den teologiska spännvidden i kollegiet är idag betydligt större än på pastoralinstitutens tid. Det faktum att vi idag utbildar inte bara blivande präster utan också blivande diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker bidrar också till mångfalden.

Det är möjligt att vi ibland inte lyckas helt med att tillsammans med våra studerande gestalta en sådan öppenhet och tolerans att alla känner sig sedda och bejakade i sin andliga växt. Det är jag den första att beklaga. Jag är emellertid helt övertygad om att det inte finns en enda medarbetare som försöker förtrycka och försnäva för de studerande. Tvärtom, jag har medarbetare som engagerat och ambitiöst eftersträvar det allra bästa för våra studerande. Det gäller både i Uppsala och Lund. Tillsammans försöker vi utveckla en utbildning som svarar mot det uppdrag kyrkostyrelsen gett oss och enligt intentionen i utbildningsreformen.