Får man avbilda Gud som mördare? Det är en fråga om yttrandefrihet. Och, ja, det är klart att man får. I sammanhanget kring den franska satirtidningens, Charlie Hebdos, specialnummer för att minnas terrorattentatet för ett drygt år sedan, då flera personer knutna till tidningen dödades, är det också förståeligt och kanske även rimligt.

Inför obegriplig ondska, eget och närståendes lidande, rädsla och oro, är det rimligt att fråga hur Gud kan tillåta sådant att ske.

Människans eviga frågor om lidandet ställs på sin spets av tron på en god Gud.

Nu är det kanske inte det som tecknaren av Gud som en skäggig man med fotlång klädnad och ett automatvapen på ryggen är ute efter. Kanske vill tecknaren säga att all religion är av ondo, och att världen behöver mindre av Gud. I så fall tror jag att tecknaren har fel, men inte desto mindre är det något som ska få framföras. Och kunna kritiseras.

Från katolska biskopssynoden har Bruno Forte sagt att teckningen inte är sann, eftersom majoriteten av kristna, muslimer och judar tar avstånd från våld i Guds namn.

Tidningen L’Osservatore Romano är inne på samma spår och påpekar att påven upprepade gånger sagt att den verkliga hädelsen är att utnyttja Gud för att rättfärdiga hat.

Yttrandefriheten behöver värnas. Det mesta ska få sägas och tryckas. Vissa gränser behövs dock, som lagstiftningen kring hets mot folkgrupp.

Hat och hot måste motverkas. Och eftersom det ofta är svårt att komma åt är det viktigt att stötta den som drabbas, även när vi inte håller med om det som sagts.

Det som sägs och skrivs ska kunna kritiseras. Man ska kunna tycka och framföra att något inte borde ha sagts, utan att automatiskt tolkas som förbudsivrare. Vi behöver öva oss i att tycka olika, i att kritisera och bli arga, på ett sakligt och konstruktivt sätt, som värnar yttrandefriheten genom att praktisera den.

På årets första dag såg jag satirmusikalen “Book of Mormon”. Det var inte skämten om mormonkyrkans lära som satte sig i halsen, utan frågor om kolonialism och rasism.

Varningen på biljetten, “parental advisory: explicit language”, var inte heller tillräcklig för att förbereda mig på de mycket grova skämten. Samtidigt var den, tyckte jag, bra och rolig.

Kanske var det inte alls manusförfattarnas intention, men det som skaver kommer jag att bära med mig och fundera över. Den satiriska paketeringen förstärker funderingar om mina egna och andras fördomar, och om relationer mellan syd och nord.

En av de äldsta avbildningarna av Jesus är en nidbild, där Jesus avbildats med en åsnas huvud. Inte ritad för att upphöja honom. Vi blir påminda om att vi tror på en korsfäst Gud. En Gud som låter sig skymfas och som till och med använder det till försoning.

Ur trons perspektiv är väl en av de stora förolämpningarna om man tror att Gud, kyrkan och tron måste skyddas så till den milda grad att det inte skulle kunna gå att diskutera, kritisera, ironisera över, förminska eller ens dra grova skämt om det som är heligt.