Uppjagad debatt skapar polarisering

”Vad händer när de lagliga hindren för lika rättigheter är undanröjda, men samhället fortfarande genomsyras av orättvisor?” Frågan ställs av Lawen Mohtadi i den nyutkomna boken Den dag jag blir fri, en biografi över författaren Katarina Taikon men också en skakande redogörelse för romernas historia i Sverige.
Det finns inga lagliga hinder för lika rättigheter vad gäller romer eller några andra etniska eller religiösa grupper i Sverige. Ändå kunde radions P1 för någon vecka sen visa att vissa bensinstationer systematiskt nekar romer att hyra bil. Människor med utländskt klingande namn har erkänt svårare att få jobb. Och i Malmö lever människor som inte vågar berätta att de är judar av rädsla för att bli förföljda.

Rasismdebatten som följde bråket om Tintinböckerna på Kulturhuset har varit spretig och uppjagad. Det den ändå tjänat till är att svenskar med minoritetstillhörighet med kraft fått ge sin bild av negativ särbehandling. En nödvändig påminnelse i en rätt naiv nationell självbild av att vi lever i den bästa av världar.
Detta sagt, har debatten ändå blottlagt några laddade punkter där starka känslor riskerar att omöjliggöra ett konstruktivt samtal.
1) Vem får prata om rasism? Den som tillhör en utsatt grupp kan uttala sig i kraften av sin erfarenhet. Det ger en tyngd åt åsikter och uttalanden som majoriteten gör klokt i att lyssna på. Däremot är det också en form av rasism att underkänna omdömet hos en debattör med vit medel-klassbakgrund med argumentet ”du är privilegierad, därför är dina åsikter irrelevanta”. Det ökar bara polariseringen. Och finns det något som historien lärt oss – och som också Lawen Mohtadis bok stärker bilden av – är det att representanter från både majoriteten och minoriteten måste göra gemensam sak för att kampen mot rasism ska leda någon vart. I fallet romerna finns en hel del att göra, men stora förbättringar har ändå genomförts sedan 1970-talet.
2) Att kalla mörkhyade idrottsmän för ”svartingar” är upprörande rasistiskt. Men att jaga upp ett drev efter en gammal man som gjort bort sig är att slösa bort sin världsförbättrande energi. Allmänt sett är det i såna här situationer viktigt att skjuta in sig på precis det som behöver angripas. Ibland är ordvalet toppen på ett isberg av rasistiska föreställningar och attityder. Ibland är det obetänksamt språkbruk, varken mer eller mindre. Kritisera ordvalet, öka medvetenheten. Men var inte för snabb att stämpla andra, då tappar man människor som man annars fått med på sin sida för den goda saken.
3) ”Det finns en ovana vid att hantera det faktum att individer från en utsatt grupp – folk med arabiskt ursprung – på samma gång kan vara offer för rasism och själva stå för rasism mot en annan grupp.” Det säger journalisten Niklas Orrenius i en intervju på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Han menar också att judehatet bland muslimer i Malmö främst har politiska, inte religiösa drivkrafter, och är kopplat till konflikten i Mellanöstern.

Det är självklart att man måste få tala om att utsatta grupper utsätter varandra, eftersom ett problem behöver analyseras innan man kan hitta rätt åtgärd. Risken för demonisering av, i det här fallet, muslimerna är ett observandum. Men den risken uppstår ju därför att mediebevakningen av minoritetsgrupper över huvud taget är så inriktad på hot- och offerberättelser att det fattas motbilder som ger nyanser och perspektiv.
Nyanserad saklighet är en bristvara i debatten om rasism. Och utan nyanserad saklighet kan debatten inte leda till minskad rasism i praktiken. Kyrkans företrädare har goda förutsättningar och många chanser att bidra till detta konstruktiva samtal.