Omskärelse

Frågan om omskärelse måste behandlas varsamt

Prästen Annika Borg är inte antijudisk. Men genom att hon undertecknat uppropet mot omskärelse av pojkar har hon skrivit in sig i den kristna antijudiska traditionen. Det menar professor Anders Runesson.

Omskärelse av pojkar yngre än 18 år har debatterats i DN, SvD, och Kyrkans tidning efter det att en rad företrädare för bland annat de ateistiska humanisterna krävt att staten inför förbud mot sådana ingrepp. Svenska kyrkan är också representerad i denna debatt genom att prästen Annika Borg skrivit under uppropet som kräver sådant förbud. Zetterholm problematiserar Borgs ståndpunkt just utifrån det faktum att hon skriver som kyrklig teolog. Det är, menar Zetterholm, otvetydigt så att kyrkans historia visar en mycket nära koppling mellan kritik av omskärelse och kristen antijudiskhet; samma koppling fanns redan i förkristen tid mellan omskärelseförbud och antijudiskhet. Detta måste man ta hänsyn till när två etiska principer ställs mot varandra, som i det här fallet: barnets rätt till sin kropp och den grundläggande religionsfriheten i demokratiska samhällen.

I detta har Zetterholm helt rätt. Historien kan inte skrivas om eller läggas tillrätta i syfte att få den nutida kyrkan att framstå i bättre dager. Vad man kan och måste göra är att lära sig mer om sin historia och se till att det man helst inte vill kännas vid aldrig upprepas.

Sedan 1960-talet har kyrkan gjort just detta i sin relation till judendomen, vilket Zetterholm påpekar. Det är förvånande att Borg inte tar fasta på denna utveckling, utan istället vidhåller en diskurs som för kyrkan tillbaka i tiden, inte bara före Svenska kyrkans dokument Guds vägar (1999), utan före katolska kyrkans Andra Vatikankoncilium. Det är inte Zetterholm som skriver in Borg i denna kristna antijudiska tradition; den historiska traditionen finns där och Borg skriver in sig själv i den när hon undertecknar uppropet mot omskärelse av pojkar. Det är helt klart att Borg inte är antijudisk, och att detta sker omedvetet därför att hon inte reflekterat på detta sätt i denna fråga. Därför är det viktigt att diskussionen fortsätter.

Borg menar i sin replik till Zetterholm att omskärelse av pojkar visst är något som kan diskuteras inom judendomen, och hänvisar helt riktigt till en rik judisk tolkningstradition. Men det är också just här som själva problemet i hennes text ligger. När man kräver statliga förbud mot omskärelse talar man inte med judar utan om judar med en tredje part. Denna part har dessutom makt att förbjuda eller tillåta seder och bruk, och därmed möjlighet att kriminalisera religiösa seder som är så intimt sammanvävda med ett folks identitet att själva den judiska identiteten blir förbjuden.

Detta är inte dialogiskt i den mening Borg refererar till, och det är just sådana resonemang som leder till kopplingen till den anti-judiska idétradition som fått så fruktansvärda konsekvenser för det judiska folket. Det är naturligt att frågan om omskärelse i första hand behandlas som en inomjudisk dialog, och det är helt riktigt som Borg säger att det förekommer sådana samtal, om än i mycket begränsad omfattning. Man kan också ta ett steg till och föreslå att frågan om omskärelse tas upp till fördjupande samtal mellan företrädare för judendom, kristendom och islam. Men det är inte detta som Borg i sitt undertecknade av uppropet om ett statligt förbud ställt sig bakom, och det är just det som påpekats av Zetterholm.

I själva verket ingår denna typ av retorik i en kolonialhistorisk kristen diskurs som går tillbaka till senantiken, i vilken kristna företrädare tar sig rätten att omdefiniera judendomen och tala om för andra vad som är eller inte är nödvändigt för judar att hålla på då de utövar sin religion och ger uttryck för sin identitet. En av de mest centrala punkterna i sådan kristen retorik har varit att skapa om judendomen till sin egen (negativa) avbild med avseende på relationen mellan etnicitet och religion. Judendomen har sedan antiken – då detta var en självklarhet för alla grupperingar och folkgrupper, även för Jesus själv och den tidigaste jesusrörelsen – kvarhållit en koppling mellan folk och Gud, som inte finns kvar i modern kristendom. Denna förbindelse mellan vad vi idag kallar religion och etnicitet förtydligas just i omskärelseriten, som blir ett folktillhörighetstecken samtidigt som det är en religiös rit. Frågan om omskärelse för judar är alltså betydligt mer komplex, både historiskt och i vår samtid, än vad Borg ger uttryck för i sin replik till Zetterholm. Och den måste behandlas mer varsamt och dialogiskt än vad den debattartikel hon undertecknat gör.

Till detta måste också läggas de konsekvenser som ett eventuellt omskärelseförbud skulle få för Sveriges roll på den internationella arenan, i synnerhet i Mellanöstern, där de kristna, inte minst de palestinska kristna redan är svårt trängda. Sådana eventuella beslut av en stat (som andra stater med all sannolikhet inte kommer att följa) kommer troligen att inverka negativt på dessa kristnas situation och dessutom minska Sveriges möjligheter att vara brobyggare i konflikthärdar där just den här typen av frågor har en tendens att lyftas fram som slagträ i debatter och förföljelser av olika slag.

Uppropets attityd, dess formuleringar och brist på historisk, religiös, och politisk reflektion ger uttryck för ett språk som inte för frågan framåt. Det är just sådana perspektiv som religionsdialog är avsedd att motverka. Dialog erbjuder istället fördjupande samtal som leder till sådan respekt och vänskap som kan utgöra ett fundament för inspirerande och kreativ samexistens i mångreligiösa samhällen.

Låt oss därför i första hand samtala med varandra, mellan religioner och trossystem (inklusive de ateistiska humanisterna), istället för att vädja till den politiska makten att fatta beslut som skulle leda till oacceptabla konsekvenser, både för det judiska folket, för det svenska demokratiska samhället, och för kristen teologi efter 1960-talet.

Anders Runesson

Professor i Nya testamentet och tidig judendom samt präst i Svenska kyrkan

  • 15 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • trött

    "genom att hon undertecknat uppropet mot omskärelse av pojkar har hon skrivit in sig i den kristna antijudiska traditionen" skriver Anders Runesson. Så kan man förstås se det. Man kan också se det som att den judiska traditionen i det här fallet är arkaisk och primitiv; de små pojkarna ska berövas delar av penis på grund av att "Gud" enligt en gammal skrift tycker att detta är ett bra sätt att visa lojalitet till honom på. Om en NY religion skulle kräva stympning av små barn - det behöver inte vara könsstympning, det kan handla om att klippa lilltån, tex - skulle ingen religionsprofessor säga ett enda ord till försvar. Nej. Det är helt rätt att förbjuda ALL religiös könsstympning, också dem som praktiseras av judar. Det handlar inte om något speciellt "antijudiskt" utan om något allmänt mänskligt. Låt bli småpojkars snoppar! Vill de bli omskurna får de ta ställning till det i vuxen ålder.

  • Camilla Grepe

    Debatten om manlig omskärelse startade ca tjugo år efter debatten om kvinnlig omskärelse. När kvinnlig omskärelsen debatterades som mest, undrade många varför sedvänjan försvarades så frenetiskt av omskurna kvinnor själva? Det har visat sig ha en lika tragisk som rationell förklaring: Det lidande den omskurna kvinnan själv utsatts för, fick helt enkelt inte vara onödigt. Det måste ha en mening.

    Nu är debatten om manlig omskärelse aktuell på motsvarande sätt. Det är en traumatisk insikt för en man att hans sexliv kunde varit bättre som oomskuren. Under en period kommer därför många omskurna män att behöva hantera känslor och insikter kring det som de själva utsatts för som barn. Först när de kan acceptera att sedvänjan i sig är meningslös, kan de acceptera tanken att deras egna barn ska omfattas av en fysisk integritet och ett självbestämmande som de själva förmenats.

  • Camilla Grepe

    För den som inte orkar läsa hela texten ovan, kan den kort sammanfattas att Svenska kyrkan historiskt målat in sig i ett hörn och inte ska ha någon åsikt i frågan. Vi får här också en ny definition på det slitstarka uttrycket "varsamhet". I detta fallet torde en trolig innebörd vara: "The show must go on".

  • Stefan Karlsson

    Uppskattar den föredömligt öppna och sympatiska attityden i detta inlägg. Öppnar för fortsatta samtal kring ett tydligen svårt ämne.

  • Stefan Karlsson

    Uppskattar den föredömligt öppna och sympatiska attityden i detta inlägg. Öppnar för fortsatta samtal kring ett tydligen svårt ämne.

  • Djamil

    Anders Runesson du menar på alvar att hedningarna som offrade barn är helt ok då med? jag menar du ställer dig upp och ger stöd till att muslimer skär i av tjejens kön och pojkens.. harmlösa barn till att börja med. Anders Runesson avgå omedelbart, Om jag ser dig någon gång ska du få höra på ett och annat

  • Andreas Holmberg

    Bra skrivet. Som kristen har jag inte mycket till övers för omskärelse av vare sej pojkar eller flickor. Men ingreppet på pojkar är så löjligt marginellt, särskilt i jämförelse med den rena könsstympningen av flickor, att det måste diskuteras med betydligt mindre bokstäver än som nu sker.

    Särskilt som Svenska kyrkans präster, inkl. Annika Borg, sällan uttalar sej mot den "kristna" idén att man bör kunna avliva oönskade foster, vilket nu på 2000-talet befordrat en form av rashygien, som visserligen inte riktar sej mot judar och olika "raser" men mot handikapp av olika slag, som t.ex. Downs syndrom.

    Vi får välja barn som vi väljer bilder hos fotografen, eftersom det numera räknas som en del av välfärden att slippa föda handikappade barn. Vi får avliva den med Downs (bort!) och den med gomspalt (bort!). Men om vi några månader senare vill ta bort lite förhud på killen med Downs, då kränker vi minsann hans kroppsliga integritet. Halleluja.

  • Andreas Holmberg

    Gillar Camilla Grepes anmärkningar såtillvida som kyrkans försyndelser i det förflutna (mot judar, kvinnor och homosexuella) inte rimligen kan innebära att kyrkan stillatigande måste acceptera alla dumheter från dessa håll. Bara att den måste tala i medvetenhet om de egna bristerna (jfr kyrkans eller den politiska vänsterns kritik av Israels politik).

    Det kan gälla omskärelse eller fosterfördrivningar. Men även vår västerländska form av könsstympning, där även människor utan uppenbara missbildningar har för sej att de "mentalt" tillhör ett annat kön (ungefär som t.ex. homosexuella i arabvärlden uppfattas vara födda i fel kropp) och begär - och får - samhällets stöd att skära av sej "organen" (jfr dokumentären "Ångrarna"). Alternativt samhällets medgivande till språkligt/juridiskt könsbyte utan kirurgiska åtgärder (vilket skulle innebära en språkstympning och en snällism utan like: pappor föder barn, jo tjena - subjektiva könsbegrepp blir oanvändbara i jämställdhetskampen).

  • Torgny Rabe

    Jag tycker det är tragiskt att de två artiklarna av Zetterholm och Runesson bemöts på sådant sätt som i de flesta kommentarerna, utan argument men med en massa påståenden.
    Mvh, Torgny Rabe

  • Leinad

    Insiktsfull och ödmjukt skriven artikel. Bravo!

  • Sidor

Mer inom samma ämne
Omskärelse
Omskärelse
Omskärelse
Omskärelse
Omskärelse
Omskärelse
Omskärelse