Gud är livet som inte bara vill liv utan vill livet exakt som han skapat det. Genom mannen och kvinnan en livgivande gemenskap i och genom Guds vilja (1 Mos 1:28). Men framförallt en fullkomlig avbild av Gud (1 Mos 1:27). Det kvinnliga och manliga. Grunden för allt som vi förknippar med det mänskliga livet.

Utan det manliga och kvinnliga finns inte det mänskliga livet som vi känner det. Detta faktum är inte bara grunden för livet utan även för äktenskapet, enligt Jesus själv: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Och han fortsatte: Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett” (Matt 19 ­:­ 4–5). Mannen och kvinnan. Inte bara personerna. Guds ordning i hans vilja (Jer 33:25). Människans vilja är däremot inte alltid Guds vilja (1 Mos 3:6–7; Jer 5:25) utan alltför ofta endast sin egen vilja. Skapelsens begär till sig själv i stället för Skaparen.

Kanske behöver vi kristna även fråga oss om Guds skapelseraster är oföränderligt eller föränderligt? Det vill säga är Guds vilja föränderlig eller oföränderlig? Är äktenskapet föränderligt eller oföränderligt? Vi behöver även ställa oss frågan huruvida äktenskapet kan ses som en mänsklig rättighet? Om så är fallet är det många ensamma människor både inom den Svenska kyrkan och i andra kyrkosamfund runtomkring oss i världen som utifrån dagens kontext och etymologi både diskrimineras och kränks för att de av något skäl inte fått möjlighet att ingå äktenskap.

Äktenskapet i Svenska kyrkan är inte ett sakrament. Äktenskapet är alltså inte en helig handling. Det lutherska kyrkosamfundets fader, Martin Luther, såg äktenskapet som en institutio divina med en naturlig placering i det civilrättsliga samhället. En sekulär och icke konfessionell stat kan i demokratins namn förmodligen också omforma äktenskapet till vad som helst. Men betyder det att Svenska kyrkan eller någon annan kristen kyrka per automatik ska spegla detta? Den andliga och världsliga makten ska inte sammanblandas, enligt vår egen kyrkas bekännelseskrifter (Confessio Augustana, artikel 27).

Kyrkomötet i höst bör verkligen, utifrån vår lutherska kyrkotradition, fråga sig om Svenska kyrkan ska styras av det världsliga regementet eller det andliga regementet? Om inte ledamöterna gör detta så bör åtminstone biskoparna, som är kallade att både leda och försvara den heliga Kyrkan, ställa sig den frågan.

Svenska kyrkan och dess medlemmar bör som vilken annan kyrka som helst, som verkar i Jesu Kristi namn, först och främst söka Guds vilja – inte statens vilja eller människans vilja – hur dominerande de två än må vara (Jak 4:4;
1 Joh 2:15–16; Rom 12:2).

Svenska kyrkan är en liten lem i Kristus och bör liksom alla de andra lemmarna i Kroppen försöka koordinera sina rörelser i samförstånd med de övriga extremiteterna.Vi får inte glömma att Kyrkan är en. En kvist kan inte leva utan stammen, stammen kan däremot fälla en kvist och överleva. Och tyvärr verkar det redan finnas händer i världen som börjat söka efter sågen som passar den gren som Svenska kyrkan sitter på.

Tomas Österberg
präst i Svenska kyrkan