Sedan början av 1970 talet har Evangeliska fosterlands-stiftelsen (EFS), Svenska kyrkans mission (SKM) och Lutherhjälpen (LH) framgångsrikt samarbetat och bland annat framträtt som en part gentemot systerkyrkor och ekumeniska internationella organ och därmed kunnat samordna till exempel resor, utbildning och personaladministration. Det har uppskattats av de kyrkor vi samarbetat med.

Under senare år har vi emellertid sett flera oroande tecken på ökade samarbetssvårigheter mellan EFS och Svenska kyrkan, vilket särskilt gäller det internationella arbetet, där EFS ledning menar att man inte längre har något reellt inflytande.

Jag och några andra EFS medlemmar med erfarenhet av mission och diakoni i samverkan med Svenska kyrkan och av internationella kyrkorelationer sände i början av september ett brev till EFS Styrelse med en önskan om att få ett samtal med företrädare för EFS ledning kring EFS framtida inriktning och särskilt hur samarbetet med Svenska kyrkan skulle kunna fördjupas. Det har tyvärr ännu inte getts tillfälle till det.

I senaste numret av EFS Budbäraren kan vi emellertid läsa att EFS ledning särskilt vill värna den egna missionsprofilen. Därför har man till Svenska kyrkan framfört att man vill särskilja sin del av utlandsarbetet från den internationella avdelningen och lämna samarbetet i den gemensamma internationella nämnden. Motivet skulle vara att EFS enligt stadgarna är en självständig missionsorganisation och behöver själv styra över sitt missionsarbete.

Av EFS utlandsutredning från 2007 framgår emellertid att EFS genom sina medarbetare har haft ett stort inflytande över hela det internationella fältet både på den internationella avdelningen och i den internationella nämnden. Utredningen uppgav som stor svaghet att EFS styrelse och ledning inte har utnyttjat de möjligheter man haft till inflytande dels på grund av vaga riktlinjer och dels på grund av att ledamöterna inte haft tillräcklig kunskap och erfarenhet i utlandsfrågor. Nu handlar problemet emellertid mer grundläggande om att EFS utifrån sin identitet som missionsorganisation själv vill kunna styra över utlandsarbetet. Därmed menar jag att själva grundidén om ett ömsesidigt ansvar och fördjupat samarbete äventyras.

Vi lever i en tid när konflikter inom kyrkan i stort allvarligt skadar anseendet och då är det många som lämnar kyrkan. Kyrkan har dessutom aktivt verkat för fred och samförstånd gent-
emot andra kyrkor och i samhället i stort. Svenska missionskyrkan har utvidgat sitt samarbete med Svenska kyrkan och frikyrkorna närmar sig varandra för att stärka trovärdigheten.
Både EFS och Svenska kyrkan har tidigare uttryckt djup otillfredsställelse över att delar av Mekane
Yesuskyrkan i Etiopien för flera år sedan gick en egen väg och ville upprätta egna relationer till sina utländska partners.

Nu när de efter flera år av konflikthantering kunnat försonas, ja då ser det ut som om EFS och Svenska kyrkan kan hamna i en liknande konfliktsituation. Det skadar förstås hela kyrkans mission.
Sedan början av 1970-talet gick Svenska kyrkans mission in för att tillsammans med EFS stödja den starkt växande Mekane Yesuskyrkan i Etiopien. Det skedde i en situation när EFS hade svårt att finansiellt klara av utmaningarna. EFS har också i Sverige fått mycket stora ekonomiska anslag från Svenska kyrkan för samarbetskyrkornas lokalkostnader och prästlöner.

Nu är det ekonomisk kris och värre lär det nog bli. Då borde vi snarare sträva mot fördjupad och vidgad samverkan inte bara med Svenska kyrkan utan även ekumeniskt på varje ort, både för att manifestera den kristna enheten och för en mer ansvarsfull användning av olika resurser som finns på olika håll.
Bibeln som vägvisare för såväl Svenska kyrkan som EFS och deras utländska partners är entydig ifråga om just den kristna enheten och trovärdigheten i kyrkans mission.
Den uttrycks även i nattvardsgemenskapen som ”en kropp med olika lemmar som är ömsesidigt beroende”.

Därför menar jag att det nu, i en tid med ökad kritik mot kyrka och religion, är av yttersta vikt att även i gemensamma strukturer manifestera vad denna centrala trosbekännelse betyder för att fördjupa samverkan både i och utanför Svenska kyrkan.

Eskil Jonsson
Uppsala