Min motpart var en mycket upprörd judisk man. Han inledde debatten med att fråga:

– Anser du att Israel ska få finnas som en judisk stat?

Jag blev överrumplad och i direktsänd radio finns inte tid för eftertanke. Dock fick jag ur mig ett någorlunda rimligt svar:

– Ja, det tycker jag – om det innebär att alla som lever i Israel har samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter.

Min motpart nickade belåtet. Jag var alltså för ett judiskt Israel. Men frågan förtjänar en djupare analys.

Kan ett land, ett geografiskt område, ett stycke jord ha en gudsuppfattning, en religion? Är det inte människor som tror eller inte tror? Visst, vi talar om det kristna Europa och menar länder som domineras av en kultur präglad av kristen tro. På samma sätt kan vi naturligtvis också tala om det judiska Israel. Men är vi eniga om den definitionen? 

När Israel bildades 1947–48 fördrevs 700 000, kanske upp emot en miljon palestinier. Det är detta som kallas Nakba (katastrofen) och som är palestiniernas 60-årsminne – baksidan av Israels 60-årsjubileum.
Fördrivningen var planerad i detalj med namnet Plan Dalet. Den genomfördes systematiskt och mycket brutalt under ledning av David Ben Gurion och de män som sedan kom att bilda den första israeliska stats- och försvarsledningen. Syftet var dels att skapa utrymme för judiska invandrare, dels att Israel skulle bli ett land med en judisk majoritetsbefolkning – ett judiskt land. 

Den som vill ha en detaljerad skildring av hur detta gick till kan läsa den israeliske historikern Ilan Pappes internationellt uppmärksammade bok  Den etniska rensningen av Palestina. 

Boken är inte invändningsfri, det är ingen historieforskning. Men Pappe är mycket noga med dokumentationen som till stor del består av skriftligt israeliskt material samt intervjuer med israeler och palestinier som upplevde fördrivningen.

Israel har i dag 6,8 miljoner innevånare. Av dessa är 23 procent icke judar, de flesta palestinier, så kallade israeliska araber. De brukar gratuleras till att få leva i Mellanösterns enda demokrati. Och visst: Palestinier i Israel har det materiellt bättre än palestinier på Västbanken eller i Gaza. Men det finns obehagliga komplikationer. 

När Israel bildades konfiskerades och förstatligades stora landområden som tillhörde fördrivna palestinier. Enligt svenska utrikesdepartementets färska rapport, Mänskliga rättigheter i Israel 2007, ägs 93 procent av marken i Israel av staten genom Israels markmyndighet (ILA). Den kan inte köpas, endast arrenderas. Drygt tio procent av denna mark kontrolleras av Judiska nationella fonden (JNF) som enligt sina stadgar inte får arrendera ut mark till icke judar.

Vidare bor cirka  hälften av 160 000 israeliska beduiner i byar som inte godkänns som bosättningsorter av den israeliska staten. Därmed saknar innevånarna vatten, elektricitet, sjukvård och skolor – enligt UD:s rapport.

2005 fastslog Israels statsåklagare att ILA inte har rätt att diskriminera israeliska araber. Ärendet ligger nu för avgörande i Högsta domstolen. Dock har Israels parlament (Knesset) föregripit HD:s behandling genom att i juli 2007 med röstsiffrorna 64 mot 16 i en första läsning godkänna ett lagutkast som försvarar JNF:s diskriminerande stadgar.

Israels lagstiftning gör det alltså betydligt svårare att bo för israeliska araber än för israeliska judar. Och att bo kvar! Kvinnor och män från de palestinska områdena som gifter sig med israeliska medborgare får inte permanent uppehållstillstånd i Israel. Ett fungerande familjeliv förutsätter alltså att den israeliske araben lämnar Israel.

Sammantaget ger israelisk lag en otäck dimension åt frågan om Israel ska få finnas som judisk stat? Mark har ingen tro. Det har bara människor. Och medborgerliga rättigheter kan aldrig bero på vilken Gud du eller dina förfäder har eller hade.

Gert Gelotte
journalist