Däremot skrev jag att inlägget hade föranletts av diskussionen om diakonernas karriärmöjligheter. Jag har inte heller uttryckt mig nedvärderande om fackliga organisationer. Tvärtom påpekade jag att mitt förslag var ”teologiskt motiverat utifrån förhoppningen att vi vågar söka oss tillbaks till våra rötter”. Därför anser jag att i just den här frågan är det ovidkommande vad fackliga organisationer eventuellt skulle anse.
För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag i allt väsentligt har goda erfarenheter av att samarbeta och förhandla med fackliga organisationer, något som jag ägnat mig åt i betydande omfattning under mina yrkesverksamma år.

Mitt förslag utgår från den trista verkligheten att vår kyrka knappast kan påstås utgöra ett salt i samhällskroppen. Den präglas i stället av att vara en stelnande institution som väcker allt mindre engagemang. Medelklassens bekvämlighet har till stora delar också blivit kyrkans. Jag efterlyste därför mer av verkligt tjänande och väckte frågan om det är rimligt att förvänta sig ett särskilt beteende av den som vigt sitt liv åt att tjäna Kristus som präst eller diakon. Jag hävdade att det är höljt i dunkel varför kyrkan skall anpassa sig till marknadsekonomin och att kyrkan rimligen i något avseende borde våga stå för en annan ordning än den gängse. Det gjorde Jesus när han levde och verkade här på jorden. Vad innebär det då att leva i Jesu efterföljd i dag?

Jag förväntar mig inte att våra vigda medarbetare skall leva i egendomslöshet. Men enkelhet och måttfullhet vore kanske en god början och ett gott föredöme. Därför hoppas jag, som jag skrev i inlägget, att biskoparna tar ett initiativ i den riktningen genom att sänka sina löner.

Sören Larsson
Ordförande i Rönö församling
i Strängnäs stift