”Vad är det för konstigt med att vi vill döpa vårt barn utomhus i en vacker miljö mitt i svenska högsommaren?”  skriver Sofia till Kyrkans Tidning 39/10. Jag tror tyvärr inte att det här är unikt. Jag identifierar åtminstone fyra problemområden som Svenska kyrkan behöver ta itu med, på församlingsnivå, stifts­nivå och nationell nivå.

• Var är det möjligt att fira gudstjänst? Flertalet församlingar firar gudstjänst i det fria på somrarna. Friluftsgudstjänst heter det, och brukar vara trevliga och folkliga. Man tar med filtar, hundar och fikakorgar och gläds åt gemenskapen i Guds vackra natur. Mycket märkligt nog finner man hos en del av dessa församlingar föreställningen att dop och vigslar kan man inte ha utomhus. Då plötsligt värnar man kyrkolokalen och dop i kyrkans mitt vilket är lovvärt, men blir inte konsekvent med hur man i övrigt förhåller sig till gudstjänster utomhus.

Är kruxet här att man egentligen inte ser dop och vigslar som gudstjänster utan som service-ceremonier åt människor som ”i vanliga fall minsann inte sätter sin fot i kyrkan”?
Jesus själv döptes utomhus. Väderleksförhållandena är
oklara, och ingen av evangelisterna vittnar om ljus eller altardukar.
• I Kyrkoordningen står att ett barn får döpas när dess vårdnadshavare begär att det ska bli döpt. Det står ingenting om hur långt i förväg man måste boka dopet. Självklart måste församlingen ha utrymme för att planera för personalen, men en månad i förväg ska verkligen inte vara något praktiskt problem. Det är heller inte fråga om ett uppdrag som tar en hel eftermiddag i anspråk. En timme kan man gott avsätta för en dopfamilj, även om det är tajt i almanackan. Om man på grund av EU:s arbetstidsdirektiv måste ta ut dygnsvila kan man komma överens om en annan dag – men aldrig någonsin säga blankt nej.

Dessutom är det så att man som nybliven förälder lever i fysisk, psykisk och existentiell turbulens: Vi kan inte kräva av våra dopfamiljer att de ska tänka på att boka tid för dop i princip samma eftermiddag de kommer hem från BB.
• Familjen hänvisas till grannförsamlingen. Det är inte rimligt att församlingsmedlemmar ska hänvisas till andra församlingar. Om en församling inte kan lösa sin bemanning, är det ett problem som ska lösas på kyrkoherdenivå. Nyblivna föräldrar ska inte sitta i telefon och ringa runt på det här viset.
• Den tredje prästen kan tänka sig, men mot betalning. Detta är djupt oetiskt. Döper gör vi på församlingens uppdrag. Sofia gör helt rätt som frågar om det är hennes eller prästens församling som hon ska betala. Nu ska hon inte betala någonting till någon, eftersom hon och hennes sambo redan betalar kyrkoavgift, och i det ingår att man ska få god hjälp och gott stöd när man kontaktar sin församling.
För att komma runt problemet med frilansande präster skrev jag och några andra en motion till Kyrkomötet 2007 om ersättning för kyrkliga handlingar. Vi tog en delvis annan utgångspunkt än Sofias dilemma, när vi menar att Svenska kyrkan måste förenkla systemet när det gäller att välja präst från annan församling än den där man är folkbokförd.

Kyrkomötet beslutade att med anledning av motionen uppdra till Kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning, och i årets Kyrkomöte har vi att ta ställning till en skrivelse med detta innehåll.  
En del av ovanstående problem kan med de förändringar som Kyrkostyrelsen föreslår lösas, under förutsättning att kyrkoherdarna tillämpar den ”generösa hållning” som Kyrko-styrelsen och snart Kyrkomötet förordar.
Men vad gäller kommunikationen mellan församlingar och medlemmar återstår en del att göra. Jag föreslår därför ett fördjupat resonemang i församlingarna om ett vist pastoralt omhändertagande av dopfamiljer – och kallar gärna den processen för Lex Sofia.

Karin Långström Vinge
präst i Skövde
ledamot Kyrkomötet