Känns det som om det bara är problem med kyrkorna? Du som är kyrkoherde, fastighetsansvarig eller ledamot i en kyrkonämnd (ännu värre fastighetsutskott) i ett pastorat med ett antal kyrkor – vad är din första tanke när ärendena om kyrkorna kommer upp: Inte nu igen! Vad kostar det denna gång? .

Vi hukar oss under mögel och svamp på anfall, tak som läcker, fogar som förintas, värmesystem som pajat, högtalarsystem som bråkar, larm som lägger av, färg som flagar. Och påpekanden, alldeles rättmätiga, från ortens pensionärs- och handikappsföreningar att tillgängligheten inte håller måttet. Och att handikappstoalett måste finnas i kyrkan. De aktiva vill att bänkar ska tas bort under läktaren och ett litet kök få plats någonstans. Kantorn vill ha större notskåp och påpekanden om textilierna finns sedan förrförra visitationen.

Man drar en djup suck och ser framför sig ännu fler möten och skrivelser till Länsstyrelsen, muséet, stiftets kyrkobyggnadsdelegation och kommunens byggnadsnämnd. Man får inte glömma att uppdatera kyrkorådet och kyrkvärdarna. Insändare i lokaltidningen. Och så måste man väl ta den där svindyra konsulten igen. Vore det inte bättre att riva alltihop och börja från början, där folk bor idag och inte där man råkade bo före digerdöden eller enskiftet!

Man undrar ibland vad vi håller på med. Detta var inte mitt kall och ingen utbildning har jag för det. Uppgivenheten kommer smygande. Då är det dags att sätta stopp och belägg. Det är faktiskt mycket bättre att acceptera det som är ett faktum – kyrkorna ligger där de ligger, och det kommer de att fortsätta med det. Det måste alltså vara bättre att låta dem spela så stor roll som möjligt, och använda sin och församlingens energi på att få dem att vara goda redskap för församlingens uppdrag, så långt möjligt är.

Kyrkorna är kanske vår största tillgång i missionuppdraget. Jag tänker inte främst på gudstjänster och kyrkliga handlingar utan på att kyrkan ligger där den legat i generationer och att den är väldigt synlig för alla. Det är en byggnad man inte kan se bort. 24 timmar om dygnet ropar den - Gud är här. Mitt ibland oss finns Gud och detta hus är byggt för mötet med och tillbedjan av honom. Kyrkobyggnaden är aldrig ledig och tar inte semester. Den säger något viktigt till alla vare sig de är troende eller inte. Just här är Gud och detta är ett Guds hus.

I alla attitydundersökningar som gjorts framkommer att folk gillar kyrkobyggnaderna. De vill att de ska finnas och vara öppna. Många som är icke-medlemmar eller beskriver sig om icke-religiösa säger detsamma. Kyrkan har ett historiskt och kulturellt värde. Det vet vi. Men det handlar om mer – samhörighet, förankring, trygghet och längtan efter frid, stabilitet och tro. Det som kan kallas ”det immateriella kulturarvet”. Det rör själva existensen.

Runt kyrkan vilar generationerna som levt före oss. Ofta finns det lunder för stillhet och reflektion. Både döden och livet är närvarande. Folk känner konkret att man på väg in i en kyrka går genom döden till livet. Det är starkt.

Vilka signaler ger vi om kyrkan bara är öppen för de aktivt troende som kommer till gudstjänst de gånger kyrkan används? ”Förbjudet område, bara för dem som kan koden, välkommen på våra villkor”?

Vi har en uppgift att dagtid hålla kyrkorna öppna och vi måste bli bättre på det. Jag inser att det finns svårigheter och några kyrkor som måste undantas. De ligger hopplöst fel. Men vi måste övertala de bestämmande kring varje kyrka, som djupast inte äger sin kyrka utan förvaltar den, att ordna så att deras kyrka är öppen, åtminstone sommarhalvåret. I städer och tätorter hela året.

Det är viktigt att det står ”ÖPPET”-skyltar vid kyrkan och i vägkorsen. Att öppettiderna annonseras i kyrkotidningar och på web-sidor. Kyrkan ska vara tillgänglig och välkomnande som ett tecken på att sådan är församlingen. Sådan är Gud, som är här mitt ibland oss.

En vän berättade att de besökt en kyrka en vanlig eftermiddag och nere vid bokbordet stod en termos med varmt vatten, nescafe, tepåsar och några kex. På en skylt stod: ”Varsågod! Må Gud välsigna dig på alla dina vägar”. Där fanns en omtanke och värme som berörde. Kyrkan var tom, men inte öde. Öppenheten för den okände besökaren tog tag.

Man kan göra annat för att inbjuda till en andlig handling eller fortsatt kontakt. Historiska beskrivningar är inte nog. Lappar som läggs i en förbönskorg, en gästbok för hälsningar och en bibelkruka är enkelt ordnat. Att det brinner ljus på altaret, gärna ett fint batteriljus, ger direkt fokus. Blommor. Det behövs så lite.

Men om man möts av en låst dörr, inga informationer när den är öppen eller vem som kan öppna, vilket vi alla upplevt, är budskapet till den som önskade, kanske rentav längtat efter, att komma in: Kyrkan bryr sig inte om mig, vill inte eller har ingen hjälp att ge, åtminstone inte för mig. Eller tycker de väl att de att de är för fina för vanligt folk som jag. Jag ska inte störa mer…….

Kyrkorna är mäktiga redskap i församlingens mission. Det är inte givet att man når alla vid gudstjänster eller med samtalsgrupper i församlingshemmet. Låt oss våga tro att något kan hända ändå, när Gud är här mitt ibland oss.