Samtidigt hörs mycket upprörda röster över att skolan i Sverige kan ha samröre med kyrkan i Sverige.  Från "Humanisterna" anförs att av hänsyn till många invandrare och andra icke kristna bör skolavslutningar ej hållas i kyrkorum. Då invandrare uttalat sig i frågan har jag uppfattat att många av dem finner kyrkorummet alls ej besvärligt. Däremot uttalas ibland att det man har svårigheter med är en stat eller ett samhälle som inte bara vill vara neutralt utan om möjligt "gudlöst".  Att förbjuda bön vid skolans terminssavslutning i kyrka är ungefär lika rimligt som att förbjuda politik i valrörelsen. Det känns som om debatten om kyrka och stat börjar om igen.

Vid reformationen förstatligades kyrkan i Sverige. Kyrklig egendom konfiskerades frejdigt av staten, som därefter styrde kyrkan. "Enhet i religionen är statens väl", löd den ideologiska grundtanken under lång tid. Så gjordes kyrkan till ett statsstyrt organ i det svenska samhället. Kyrkan tillhandahöll folkbokföring, vilket staten fann mycket praktiskt vid utskrivning av soldater för de många krigen.  Kyrkan svarade också för social omvårdnad och undervisning med sådan nit att det kunnat beläggas att läskunnigheten i Sverige kunde avläsas utifrån  bostadens avstånd till kyrkan. På 1840-talet minskade kyrkans ansvar för skolundervisning i någon mån. Etthundra år senare började staten ge intryck av att skämmas för den man tidigare med våld förenat sig med. Nu skulle kyrkan avlägsnas från samhällets alla funktioner.
Staten tillägnade sig Kyrkan i Sverige, främst genom beslut vid Riksdagen i Västerås 1527, då Gustav Vasa drev igenom att kyrkans förbindelser med Vatikanen i Rom skulle brytas. Samtidigt skulle stor del av den kyrkliga egendomen konfiskeras av staten för allmänna, främst militära, ändamål. Kronan stärkte därigenom på ett avgörande sätt sina finanser.

Tänk om staten skulle betala tillbaka vad som stals från  kyrkan i Sverige vid reformationen med ränta på ränta, eller med beaktande av förändrat penningvärde. Om en sådan gottgörelse komme till stånd skulle Svenska kyrkan i ekonomiskt avseende stå säkrare än vad som nu är fallet. Kanske bleve den framräknade gottgörelsen så omfattande att inget annat än årliga avbetalningar kunde komma i fråga. En stat, som är så angelägen att skilja på statligt och kyrkligt borde, menar jag, vara angelägen att göra rätt för sig mot kyrkan. Vilket politiskt parti kan driva frågan om rättvisa för kyrkan?
Med en sådan återupprättad ekonomi skulle Svenska kyrkan rent av kunna driva skolor i hela landet och regelmässigt erbjuda kyrkskolorna värdiga skolavslutningar i kyrkorum. Elever och föräldrar finge då inför skolstart i kyrkskola, så som fallet är i t.ex. Storbritannien, skriva på en deklaration om att man är medveten om och bejakar att kyrkskolans undervisning rymmer både objektiv politisk historia, religionshistoria, kyrkohistoria liksom undervisning om och samlingar med kristet trosinnehåll. I England finns för närvarande 4700 kyrkskolor, med mycket goda akademiska resultat och en accepterad undervisning i kristen tro. Skolorna har elever från både kristna och icke kristna hem. Ansökningarna om platser i kyrkskolorna överstiger i hög grad antalet tillgängliga platser.

Allvarligare än finansfrågorna för Svenska kyrkan är dock hur statliga och kommunala företrädare sedan länge genom brister och medvetna ambitioner i skolundervisningen ryckt bort från befolkningen förutsättningar för en hållbar värdegrund. En milstolpe i detta avseende passerades efter Andra världskriget, då ledande socialdemokrater (främst Alva och Gunnar Myrdal), faktiskt något inspirerade av förhållanden i USA, föreslog att religion skulle systematiskt avlägsnas från det allmännas skolundervisning i Sverige. En omskolning behövdes, menade makarna Myrdal, för att fostra kommande generationer till trogna demokrater och socialister. Omskolningen skulle nu efter kriget vara lika total som omskolningen en gång varit vid reformationen. Vad man nu önskade åstadkomma var ett avlägsnande av alla religiösa inslag i skolans värld. I stället skulle den nya skolan fostra till demokrati och socialism. Förslagen utformades i skriften Förslag till en ny skola (1946).
Genom att verkställa de Myrdalska förslagen har politiker sett till att Sveriges befolkning faktiskt skolats i religionsblindhet. Därtill kommer en statligt och kommunalt styrd utbredning av en djupgående rotlöshet i fråga om livsåskådning, som nyligen redovisats i en doktorsavhandling i Uppsala. Jag syftar på Cecilia Melder: Vilsenhetens epidemiologi - om existentiell ohälsa (Uppsala universitet, 2011). Avhandlingen visar att i det sekulariserade Sverige har befolkningen jämförelsevis mycket god fysisk hälsa, men den mår likväl dåligt, i brist på bärande livsinnehåll.

Svenska politiker har berövat de uppväxande en god samhörighet med andlig tradition och därmed ryckt undan vad som hade kunnat utgöra byggstenar i en med åren utvecklad personlig livsåskådning.

Nu inbillar sig, förmodar jag, skärrade humanister och följsamma kommunalpolitiker att denna uppnådda avkristning skulle kunna äventyras av att någon vid skolavslutning i kyrka närvarande präst skulle be en bön, eller- än värre - uttala Guds välsignelse över de närvarande.      

Den blomstertid tycks få sjungas i synnerhet så länge man nöjer sig med vers ett.. Redan vid vers två tycks invändningarna bli starka. Hur kommer det sig att det andliga innehållet upplevs så farligt? Framstår det möjligen som en konkurrens för de numera invanda politiskt korrekta idealen? Kan du, käre läsare, förstå vad som t.ex. i de senare versarna retar upp dem som motsätter sig skolavslutningar i kyrkorum?

Om Svenska kyrkan hade en säkrare ekonomi skulle den efter kyrkomötesbeslut kunna medverka till betydande förbättringar av skolundervisningen. Kyrkskolor skulle, inom ramen för lagstiftning om friskolor, kunna inrättas i de olika stiften med anställning av och rättfärdigt avlönade, högt kvalificerade och motiverade lärare för gedigen undervisning. På gymnasienivå skulle disputerade lektorer kunna meddela undervisning i många ämnen. Objektiv undervisning skulle meddelas i religions- och kyrkohistoria liksom om politisk ideologi. I särskild ordning finge därtill undervisning ges rörande kristen tro och tradition. Skolavslutningar skulle med betydande elevmedverkan högst naturligt förläggas till lämplig församlingskyrka. Så ser, med erfarenhet från Storbritannien,  min vision för framtiden ut.
Den naturliga ordningen, i dagens omdebatterade läge, måste vara att skolans rektor beslutar anhålla om terminsavslutning i kyrka, att kyrkoherde tar ställning till avslutningens programinnehåll och att kyrkorådet beslutar om själva upplåtandet av kyrka för skolavslutning, som då ej är gudstjänst utan annat angeläget arrangemang.

Men för framtiden frågar jag: Vilket politiskt parti vågar kraftfullt bejaka principen om ekonomisk rättvisa för Svenska kyrkan? Vilket politiskt parti vågar främja utvecklandet av kyrkskolor i hela landet med kvalitetsundervisning och meningsfyllda och värdiga skolavslutningar i kyrkorum?
Lennart Sjöström 
prost och pensionerad kyrkoherde från den Svenska församlingen i London