När prästen höll minnestalet fick det inslag av dialog med sönerna. ”Hur var det nu igen?” frågade han. Kan man göra så? tänkte jag.
När prästen öppnade dörren till första bänk vid avskedstagandet, så reste sig de fem första bänkraderna samtidigt och gick fram tillsammans och ställde sig runt kistan. Det var barn och barnbarn med respektive. Ingen sa nåt, men alla lade varsin ros på kistan. Kan man göra så? tänkte jag. Ceremonin avslutades med att Konvaljens avsked spelades på dragspel, för det var Annas brudvals.

Kan man göra så? tänkte jag, för själv fick jag inte spela på min fars begravning för 20 år sedan i södra Halland. Den prästen sa nej till dragspel vid begravning.

Men så kan man göra i Järvsö, ja så vågar man göra, och det kändes så befriande och naturligt och omtänksamt. En begravning kan av många upplevas som stel och rituell. För i synnerhet de yngre närvarande blev detta ett fint och varmt minne att bära med sig.

Lasse Feldtblad