Arbetet med att utforma en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan har tagit fart på allvar. Kyrkostyrelsen har sänt två viktiga dokument på remiss till samtliga domkapitel, nämligen dels dokumentet Teologiska grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp, dels Mässans grundordning.
Båda har utarbetats av kyrkohandboksgruppen. När dokumenten väl har fått sin slutliga form, blir de styrande för hur handboksarbetet fortsättningsvis bedrivs. Det finns därför anledning att granska dem ingående.

Många av tankarna i dokumentet Teologiska grundprinciper är lätta att bejaka och förefaller väl avvägda. Det konstateras till exempel att kyrkohandboken skall ange ”en gemensam grundordning” för gudstjänsten som samtidigt ska ge utrymme åt lokala variationer, olika teologiska traditioner och olika språkliga uttryck. På så sätt ska handboken uttrycka Svenska kyrkans enhet och mångfald.

Förutsättningen för att det ska bli möjligt att skapa en handbok som samlar Svenska kyrkan är emellertid att de teologiska grundprinciper den bygger på inte är alltför tendentiösa. Här finns det, å andra sidan, en del som inger oro. Jag ska bara ta ett exempel, nämligen resonemanget om beredelsemomentet i gudstjänsten.
Handboksgruppen argumenterar för att nattvardsgudstjänst ska kunna firas också utan beredelse med syndabekännelse och förlåtelse. Det mest förbluffande argumentet som redovisas är att det är viktigt att ”inget i gudstjänsten, till exempel en obligatorisk inledande bön om förlåtelse och förlåtelseord, antyder att människans synd skulle vara ett hinder som först måste undanröjas för att relationen med Gud skall kunna återupprättas”.

Handboksgruppen argumenterar för att den lutherska principen ”samtidigt rättfärdig och syndare” (simul iustus et peccator) är ett uttryck för denna tanke. För att ytterligare stärka sin argumentation hänvisar handboksgruppen till att Martin Luther i sina mässordningar inte hade något obligatoriskt beredelsemoment, vilket är helt riktigt. Man pekar också på att Luther i Lilla katekesen säger att nattvarden ger ”syndernas förlåtelse, liv och salighet”. Därför är själva mottagandet av kommunionen tillräckligt och något särskilt förlåtelseord inte nödvändigt.
Det är inte lätt att frigöra sig från tanken att det för handboksgruppen snarare handlar om att låna Luthers auktoritet än om att göra Luther eller för den delen luthersk tradition rättvisa. Det är nämligen inte alls självklart att läran om simul iustus et peccator ska förstås som att människans synd inte är ett hinder för gudsrelationen.

Hela poängen med rättfärdiggörelseläran i luthersk tradition är ju att människans orättfärdighet är ett hinder som måste undanröjas för att människan ska kunna ha en rätt relation till Gud. Att vara ”på en gång syndare och rättfärdig” betyder att även den människa som genom tron på Kristus räknas som rättfärdig inför Gud, är slav under synden, inget annat.
Om handboksgruppen menar allvar med att många olika teologiska traditioner ska kunna känna sig hemma i handboken, kan man inte som utgångspunkt fastslå en teologisk grundhållning som är oförenlig med stora delar av luthersk spiritualitet, även om handboksgruppen finner denna anstötlig.

Att hänvisa till Luthers mässordningar för att legitimera att beredelsen kan göras frivillig, är bestickande men vilseledande. Luther skriver om ovärdigt mottagande om nattvarden i Stora katekesen: ”Därtill tillkommer benämningen ovärdiga allenast dem, som icke känna sina brister och icke vilja vara syndare”. Denna tanke måste på något tydligt sätt gestaltas i en luthersk nattvardsgudstjänst.
Handbokskommitténs resonemang om förlåtelsens plats i gudstjänsten framstår därför som svårförenlig med luthersk spiritualitet. Skulle en sådan grundprincip ändå bli vägledande för handboksarbetet och för den slutliga utformningen av handboken, har Svenska kyrkan tagit ett avgörande steg bort från sitt teologiska ursprung.

Det smärtar mig djupt att säga det, men i en sådan situation måste man på allvar ställa sig frågan om det inte finns större plats för en luthersk spiritualitet i ett romersk-katolskt sammanhang än i Svenska kyrkan.

Thomas Ekstrand
diakon, docent i systematisk
teologi, Uppsala