De senaste månaderna har förföljelsen mot kristna på olika håll i världen lyfts fram i media på ett sätt som saknar jämförelse. Under Irakkriget nämndes knappt att kristna var mål för attacker. Men attackerna mot kyrkor i Egypten i augusti 2013 och situationen i Syrien har gjort att förföljelsen mot kristna, på grund av deras religion, har nått över nyhetströskeln. Det är ännu intressantare att man även på ledarsidor har lyft frågan vid upprepade tillfällen – en icke-fråga har blivit en viktig fråga. Orsaken till detta kan vara mångbottnad men den kanske viktigaste är att kristna flyktingar och migranter från Mellanöstern har fått en så tydligt roll i Sverige att den information de förmedlar har blivit synlig i media. Ett gott tecken på integration!

I några tidningsledare riktas ett anklagande finger mot Svenska kyrkan för att man inte uppmärksammat förföljelser av kristna och därmed svikit i den solidaritet man har rätt att förvänta.

Behovet att stödja förföljda kristna har behandlats vid de senaste fyra årens kyrkomöten. Motionärerna har bett om större solidaritet, mera kunskap och ett tydligt agerande från Svenska kyrkans sida. Motionerna har varje gång avslagits med motiveringen att Svenska kyrkan redan gör tillräckligt genom insamlingar och genom ekumeniska samarbetspartner i Sverige och internationellt. I behandlingen av frågan vid senaste kyrkomöte handlar motiveringarna till avslag dock mest om vad Svenska kyrkan gör i migrationsfrågan.

Vi menar att det efterfrågade stödet av förföljda kristna har tre viktiga komponenter:

1. Humanitärt stöd
När det gäller insamlingar som hjälp till flyktingar – nu senast till syriska flyktingar – har Svenska kyrkan ingenting att skämmas för. Insamlingarna har gett mycket goda resultat och pengarna har förmedlats genom den internationella samordningsorganisationen ACT. Främst har medlen riktats till flyktinglägren i Jordanien. Svenska kyrkan har också haft personal i flyktinglägren under kortare perioder. Understödet har inte riktats specifikt till kristna, utan till flyktingar i behov av hjälp. Detta är enligt vår mening (och också enligt ACT´s principer) helt riktigt. Humanitär hjälp och solidaritet skall riktas till dem som har det största behovet – oavsett religion. Någon har sagt: ”Vi skall hjälpa – inte för att de är kristna – utan för att vi är kristna”.

2. Politiskt stöd
Det finns en förväntan att Svenska kyrkan på ett tydligare sätt skall lyfta fram det faktum att kristna idag är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Detta menar kyrkomötet att Svenska kyrkan gör genom olika ekumeniska kanaler; Svenska Missionsrådet, Sveriges Kristna Råd, Lutherska Världsförbundet och Kyrkornas Världsråd. En annan motivering lyfts också fram med hänvisning till ett uttalande av biskopar från Irak vid ett möte med Kyrkornas Världsråd 2011där man ber den ekumeniska rörelsen att inte sätta fokus endast på de kristnas situation för att undvika risken att grupper – läs kristna och muslimer – spelas ut mot varandra. (Vid samma möte vädjade de irakiska kyrkoledarna om stöd också för kyrkorna.) Argumentet är delvis relevant. Kristna i Irak anklagades ofta för att samarbeta med ”den kristna ockupanten  USA”. Men man kan ana en oro hos kyrkopolitikerna att utpeka muslimer som skyldiga till förföljelsen. Det är inte ”muslimer” som förföljer kristna men det är nog grupper av extrema muslimer och det bör man kunna säga. Inte bara kristna förföljs av dessa grupper, utan också andra minoriteter och moderata muslimer. En annan oro är att förknippas med anti-muslimska aktörer, som sprider mycket information om förföljelsen mot de kristna som ett verktyg i deras anti-muslimska ideologi. Mycket av sådan aktivitet skärper religionsaspekten i konflikten. Det är viktigt att ta tydligt avstånd från anti-muslimsk propaganda men det får inte hindra att Svenska kyrkan lyfter fram den faktiska förföljelsen av de kristna och agerar i politisk påverkan till skydd för förföljda kristna i Mellanöstern eller på andra platser.

3. Kyrkligt stöd
Kyrkomötets – och därmed Svenska kyrkans ställningstagande - missar helt en avgörande fråga; Vad det är att vara kyrka – en lem i Kristi kropp där andra lemmar lider? De kristna i Mellanöstern har inte i första hand bett om ekonomiskt, humanitärt eller politiskt stöd, även om allt detta är viktigt. Det de ber oss om är att inte glömma bort dem. De har ett stort behov av att få känna ett andligt stöd från den världsvida kyrkan. Det andliga stödet innebär förbön (vilket också kyrkomötet uppmanar till). Men det innebär också en levande kontakt av uppmuntran och tröst. Det innebär kort sagt att någon medkristen har uppdaterad kunskap om hur de har det och vad de går igenom – en kunskap som går djupare än nyhetsrapporteringarnas information. Detta är ett ansvar som inte kan delegeras till något ekumeniskt forum!

Svenska kyrkans kontaktyta till kyrkorna i Mellanöstern är numera minimal, efter att tidigare ha omfattat kyrkor i flera arabländer. Det finns idag utsända medarbetare från Svenska kyrkan endast i Israel/Palestina och Jordanien. Ingen har uppdraget att vara medvandrare till övriga kristna i regionen och informera om deras situation till Sverige. Inte heller finns det någon på kyrkokansliet i Uppsala som har till huvuduppgift uppdraget att följa situationen och hålla kontakt med kyrkorna i Mellanöstern.

Svenska kyrkan kan och bör genom kyrkokansliet i Uppsala och beslut i kyrkomötet tydligare ge stöd till de förföljda kristna runt om i världen och idag särskilt de kristna i Mellanöstern. Ett fortsatt humanitärt stöd, men också ett stöd genom påverkan i politiska organ och inte minst genom att visa praktisk solidaritet till förföljda kristna i Mellanöstern genom att aktivt verka för personliga relationer mellan kyrkoledare och kristna i Mellanöstern och i Sverige.

Håkan Sandvik