I en rapport som nyligen släppts av DEMOS läser vi om unga extremister i Sverige idag. Dessa människor är sannerligen unga: två tredjedelar är under 21 år gamla. De har sina liv framför sig, men de är redan fyllda av misstänksamhet: Blott en tredjedel av dem som deltog i studien höll med om att det går att lita på andra människor. Det är avsevärt lägre än i övriga delar av samhället.

Misstänksamheten föder isolering, och i den isoleringen går själen vilse. Vi har en tydlig uppgift att mänskliggöra den Andre i alla sammanhang där vi verkar som kyrka. Främlingskap måste falla till föga för ett levande engagemang som bär oss genom misstänksamhetens karghet. I förlängningen handlar det om att bidra till ett samhälle där tilliten kan frodas mellan människor, där de utsatta inte också misstänkliggörs för sin utsatthets skull.

Vi måste försöka förstå och bemöta medmänniskor som av omständigheter eller av egen förskyllan lockas med i extremistiska tankegångar. Men vi får aldrig upphöra att markera mot extremismen själv, för även vi själva kan aldrig hävda fullständig immunitet mot de enkla lösningarnas lockelser.

Därför behövs också i kyrkans närhet aktörer som ständigt kan uppmärksamma och problematisera extremismen, de snabba lösningarnas väg. Den senaste tiden har en av de aktörerna, Seglora smedja, misstänkliggjorts för sitt engagemang, och en diskussion som i allra högsta grad borde äga rum på det mellanmänskliga planet har omdanats till partipolitik.

Utifrån denna partipolitiserade syn har frågor ställts gällande finansieringen av Seglora smedja. Vi vill därför uttrycka vår övertygelse att uppgiften att värna det mänskliga är central för alla som lever och verkar i kyrkan och i det svenska  samhället. Att övervinna misstänksamhetens främlingskap och uppresandet av nya barriärer mellan trosuppfattningar och samhällsgrupper, detta är vårt gemensamma ansvar: Se människan.

”Kristendomen är inte en grav att vårda, utan ett liv att leva i världen”, så lyder Nathan Söderbloms välkända citat. För att kristendomen ska leva i världen måste teologin som den vilar på våga vara nyfiken, prövande och ofärdig. Först kommer människan och människosynen, därefter samhället och den större kontext vi verkar inom som kyrka. Dessa är fundament att hålla i minnet och gå i återkommande dialog med, i det att vi utformar vår kyrkosyn. Därför behöver vi som kyrka en mångfald av röster som förmår att verka både i det andliga och i det världsliga.

Hans Ulfvebrand                                                  Sven Esplund

kyrkoherde, kontraktsprost                                  1:e v ordf. i Stiftsstyrelsen i Stockholms stift