Hon tar också begreppet "kunskap" som exempel på vad hon menar. Kunskap bygger enligt hennes resonemang på "lärande" och leder till ett etiskt handlande: har vi kunskap om usla förhållanden på en bananplantage avstår vi också från att köpa bananer som producerats där. Sådan "kunskap" förutsätts således inte kunna inhämtas genom den "undervisning" som äger rum på exempelvis universitet och högskolor.

Om denna "utbildningsfilosofi" vore mycket att säga. Ett par reflektioner får räcka.

Att "kunskap" leder till ett "rätt" etiskt handlande är för det första en önskedröm. Det finns ingen sådan automatisk koppling mellan kunskap och etik. Det räcker att hänvisa till erfarenheterna för drygt 60 år sedan i vårt närmaste sydliga grannland, där välutbildade, kultiverade, i det privata sammanhanget högst empatiska individer representerande en rad respekterade yrkesområden - musiker, teologer, pedagoger, läkare, biologer, botaniker m.fl. - i sina yrkesliv understödde eller aktivt medverkade till några av historiens värsta ogärningar.

Att vidare "undervisning" - då särskilt sådan som försiggår på universitetsnivå - principiellt skulle medföra ett maktperspektiv av negativt slag får en att undra över vilka akademiska utbildningsmiljöer Sigtunarektorn hämtat sin erfarenhet ifrån. Tydligen kan inte sådan undervisning resultera i någon eftersträvansvärd "kunskap" då denna förutsätts inte ha ett "lärande" perspektiv. I så fall är det nog dags att lägga ner universitet och högskolor, kanske för att satsa på "att möta människor" och "utbilda strateger, pedagoger och marknadskommunikatörer", allt enligt Kilheds ordval.

Kilhed tar också ett exempel hämtat från kyrkomusikernas värld. Det gäller att "gå från exempelvis en duktig musiker till att bli en duktig kyrkomusiker". Vem skulle vilja ställa upp på det "lärandeperspektivet"? Behöver inte en advokat också vara en skicklig jurist?

Om vi nu tar kyrkomusikergruppen som utgångspunkt kan vi lätt konstatera att "utbildning" och "undervisning" inte står i någon som helst motsatsställning till varandra. Det visste man redan i Jerusalems tempel, där den den aktiva ("lärande") tjänstgöringen i gudstjänstlivet kopplades samman med grundlig undervisning i stor skala för att skapa bästa möjliga förutsättningar för gudstjänstens firande.

Den pedagogiken har fortfarande giltighet: Utan ett grundligt hantverkskunnande finns heller inga verktyg med vilka exempelvis liturgin kan gestaltas på ett sätt som motsvarar dess inre och yttre potential. En gudstjänst som firas på ett övertygande sätt är ju också i sig lärande - om den nu inte p.g.a. bristande hantverkskunnande (och, självklart, personlig medinlevelse) inte gestaltas så illa att den istället avskräcker från vidare bekantskap.

Vi behöver förstås kyrkomusiker - samt präster, diakoner och pedagoger - som både har en respektabel "hantverksnivå" och som kan förena ett sådant kunnande med en personlig relation, både till Kyrkans inkarnerade Centrum och den inkarnerade Kropp som möter oss i församlingens alla brokiga människoöden.

Henrik Tobin
Kyrkomusiker och skribent