Grundspråk - en ödesfråga för kyrkan

Att förvägra grundspråken sin naturliga plats i kyrkans liv blir ytterligare ett steg i nedmonteringen av predikan i en till synes rämnande kyrka. Det skriver prästen Yngve Stolpe i debatten om tanken att minimera studierna av grekiska och hebreiska i prästutbildningen.

I den något överraskande debatten om de bibliska grundspråkens vara eller icke-vara i prästutbildningen kommer faktiskt i första hand församlingsprästens kompetens i focus; alltså må då också en sådan göra sig hörd. Om vi nu ser församlingen som den grundläggande enheten i en kyrka, så blir det därmed också prästen som står i frontlinjen mellan Gudsriket och den värld som korsfäste Kristus. Allt annat blir omkringresurser som svarar för att den prästvigde skall fungera i enlighet med avgivna prästlöften – utbildning, handledning, kyrkoordning, episkopala hierarkier. En biskop är för övrigt också först och främst präst, en herde för sina präster till uppmuntran och stöd i arbetet för evangelium.

När det så gäller grundspråken rör vi förvisso vid själva livsnerven i den kristna församlingen. Vi klarar oss långt med översättningar även som förkunnare. Det finns redan nu ett antal präster i full verksamhet utan att ha fått tillfälle att tillägna sig kunskaper i nytestamentlig grekiska, därtill långt flera som efter ordinarie utbildning – förståeligt nog – inte fullt ut förmått vidmakthålla även sin hebreiska utan prioriterat grekiskan. Vi kan också erinras om vad alla frikyrklighetens och väckelsens förkunnare genom tiderna betytt för det andliga livets utveckling i vårt land, även om vi i ett historiskt perspektiv också påmints om risker i hanteringen av det bibliska materialet där utbildning befunnits otillfredsställande. Om nu språkstudiet kräver sin termin skulle det helt visst effektiveras genom att i möjlig mån fördelas över totala studietiden, där kandidaten då får tillfälle att bekanta sig med sitt Novum även i vardagslivet.

Till detta bör erinras om prästens grundläggande uppgift som det gudomliga Ordets tjänare, Verbi Divini Minister, VDM, att förkunna evangelium, uppenbarelsens väg till samtidens folk. Det tillhör de självklarheter som alltför ofta kan bli tomma självklarheter. Det finns präster som även ute i församlingstjänst fortsätter att vara akademiker. Den akademiska teologin har inte förmått klargöra var gränslinjen till den konfessionellt kyrkliga teologin skall dras; från kyrkans sida har vi funnit oss i detta och förlitat oss på den enskilde prästkandidatens mogna omdöme efter delaktighet i det församlingsliv som naturligen bör ha föregått beslut om studieinriktning.

Om inte prästen längre skulle ha användning för sitt Novum, vem kan ha det då? Ja, möjligen forskare och akademiker, för så vitt nu inte dess konfessionella utmaning väcker betänkligheter.

Förslaget från Svenska kyrkans forskningschef ger onekligen också intryck av ett rationellt akademiskt aktstycke utan koppling till den levande församlingen. Att förvägra grundspråken sin naturliga plats i kyrkans liv blir ytterligare ett steg i nedmonteringen av predikan i en till synes rämnande kyrka. Och det är inte Guds Ord som förlorat sin kraft; det är i så fall ingenting annat än förkunnelsen och dess förhållningssätt till detta Ord. Hur skall väl en gång framtidens kyrka bedöma den befarade nyordningen – en kyrka där prästen inte längre kan gå till originalversionen av den heliga Skrift? Redan i dag kommer detta naturligtvis att uppmärksammas i den globala kyrkliga gemenskapen. Som bekant hör vår prästutbildning internationellt sett redan till de mindre krävande.

Grundspråket är originalet. Enskilda ord skiftar nyanser alltefter sammanhanget och går inte alltid att göra rättvisa i en översättning. Bibel 2000 är ett talande exempel på översättningars begränsning i detta avseende, men också som instrument att driva önskvärda trender redan i översättningsarbetets direktiv. Bibel 2000 föredrar ett jordnära språk, närmare det talade folkspråket, där traditionella tolkningar utan närmare motivering fått stryka på foten för den nya tidens tänkta krav på förståelighet. Hur går det sedan med det fortgående tolkningsarbete som föregår predikan och undervisning för att ansluta till definierad lärotradition? Där är grundtexter oundgängliga. De förändras inte, de är originalet, hämtat från den miljö där dessa hör hemma. I skildringen av Emmausvandrarna i Lukas 24 ges en målande bild av uppenbarelsens väg fram till dagens kyrka genom det levande ord som till sist är Jesus själv. De båda går inte att åtskilja, de hör definitivt samman. Det bör vara motiv nog för att bibehålla och hellre stärka grundspråkens ställning i vår prästutbildning.

En annan sak är kanske ur akademisk synvinkel alltför lätt att förbise… språket, språket som sådant. Grundtextens pregnans, dess koncentrerade uttryckskraft, där vi annars gärna fastnar i språkvetenskapliga kommentarer för att hoppas hitta rätt. Bara ett exempel! Joh 5:17… kagvergazomai, (”…och därför verkar också jag”). I och för sig inga problem med översättningen, men – några få ord, och hela evangeliet öppnar sig.  Ord, lätta att komma ihåg och bära med sig i sin prästgärning.

Till sist! En församlingspräst står som sagt i omedelbar ansvarighet för evangeliets ärende i sin samtid, i församling och kyrka. Vi har kanske inte alltid besinnat denna vår position i det kosmiska drama som tydliggjorts i evangeliet: himmelriket är nära, alldeles inpå. Vi har, alltför länge, oförtänkt vilseledda, förlitat oss på en akademisk teologi som skulle bistå även med den konfessionella variant som rymmer kyrkans tro och kyrkans budskap, likaså att våra biskopar skulle återta sitt mandat att svara för den goda teologin och den goda förkunnelsen var och en i sitt fögderi och i kyrkan i stort.  Där det brister i dessa hänseenden bör vi inte, stillatigande, genom vår tystnad ge vårt samtycke utan så mycket hellre ge vår oro till känna. Det hör faktiskt också någonstans med i avgivna prästlöften.

Här får vi själva ansluta oss till Emmausvandrarna och dela deras erfarenheter… ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade (grek. dianoigv, öppnade) skrifterna för oss?” (v 32, jfr även v 31, 45). Nog vill väl också vi ”lära känna Kristus och hans uppståndelses kraft”(Fil 3:10). Det är konfessionell teologi, det är Svenska kyrkans teologi. Bara så enkelt. Allt annat är bara ord.

   Yngve Stolpe                                                                                                        

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift