Humanisterna har nyligen i något av en läroformulering sagt att man ”ser på världen som naturlig och inte övernaturlig”. Man vill också verka för en ”andlighet utan andliga väsen”.
Att tala om naturliga eller övernaturliga förklaringar till de grundläggande existensfrågorna om livets mening, världens varför, varifrån och varthän är inte relevant. Vad menas med att denna vår värld skulle ha en naturlig förklaring? Dessa frågor intar en särskild plats inom filosofiämnet kunskapsteori.

Humanisterna önskar en ”andlighet utan andliga väsen”. Huvudbetydelsen av ordet har med översinnlighet, sökande och gränsöverskridande att göra. Att hänföra andlighet till enbart inomvärldsliga, själsliga upplevelser såsom upplevelsen av ett musikstycke är en betydande reduktion av ordets innebörd. Med humanisterna har tydligen jantelagen nu även fått inträde på det andliga området i den svenska kulturen.
  Andlighet är bland annat att våga tolka livets händelser. Att övertolka kan vara vanskligt, men att i jantelagens anda underlåta en livstydning kan inskränka livets möjligheter.
Humanisterna har inom sin agenda mot kristen tro verkat för”någon vacker och lämpligt utformad ceremoni, som kan ersätta dopet ...”

Dopet är ingen ”vacker ceremoni” utan just en seriös livstolkning. I förbönen ber vi att den döpte ska bevaras ”med din Ande från att gå vilse i en farlig värld …” och om delaktighet i Kristi  ”segerrika död och uppståndelse.” Detta är inte någon lämplig och vackert utformad ceremoni utan en dopteologi om den utsatta människan under tillvarons obändiga krafter.
  Man har tidigare kallat sig ”Humanetiska förbundet”, men har numera bytt namn. Det är rent vilseledande nyttjande av ”varumärke” när man under begreppet humanist ställer en gudstro och humanistiska ideal mot varandra. Hur många troende har inte verkat i humanistisk anda och hur många sanna humanister har inte haft en gudstro.

Den store 1700-talsfilosofen Immanuel Kant var både kunskapsteoretiker och en sann humanist. Men denne tänkandets gigant var klokare än ”humanisterna” genom att han inte kunde tänka sig att avsätta Gud. Han hävdade nämligen att även om vi inte med vårt intellekt kan hantera vissa begrepp såsom Gud, själen, odödligheten och den etiska plikten så måste de åtminstone få finnas med i vårt tänkande som meridianerna på kartan eller hjälplinjerna på ritningen.

Myter, bilder och drömmar och himlen därtill ligger i dag för somliga utanför de ramar man satt för sin tillvaro. Åtminstone när man sitter och försöker vara klok i sällskapsrummen. Men i mer enskilda stilla stunder vävs inte sällan andra mönster på tankens och känslans brokiga väv. Räcker verkligen denna reducerande, av jantelagen styrda, hållning som totalvy över livet och vår tillvaro?

Stig Dellström
kyrkoherde
teol lic i religionsfilsofi