När man läser Sten Tolgfors artikel i Kyrkans Tidning 31–32/07, att ökad handel med billig etanol från u-länder gagnar alla parter samt miljön, blir man först glad. Nu kanske det händer något positivt!
Men ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag av medaljens baksida.

Är tanken äkta, att ökad handel hjälper u-länderna till bättre standard och levnadsvillkor, eller är det som vanligt i politiken att ”vi ska ha och någon annan får betala”?
Luktar det inte rent av kolonialpolitik? Det är ju billigare att låta fattigt folk i andra världsdelar arbeta, så vi kan fördriva tiden med något roligare.
Är det bara miljötanken som är drivande eller är det rädslan för att oljan ska sina under vår livstid?

Sockerrörsetanol och även energigrödor odlas på bra åkerjord. Det råder större brist i världen på jordbruksmark som används på rätt sätt, än på energi.
Men vi i den rika delen av världen lider inte av matbrist, så varför bry sig. Vårt problem är övervikt, inte undernäring.

EU:s jordbrukspolitik går ut på att begränsa produktionen och där-igenom undvika förlustbringande export av jordbruksvaror till fattiga länder. Bonden kompenseras med arealersättning för att ej producera optimalt, och den galenskapen belastar alla EU:s skattebetalare.
Åren 2003 till 2006 blev det i vår del av landet bättre ekonomiskt utbyte för de lantbrukare som ej odlade något alls, utan bara kvitterade ut arealersättning, än för dem som producerade jordbruksvaror.
Med en sådan jordbrukspolitik känns det för vissa bättre om etanol klassas som energiprodukt i stället för jordbruksprodukt, då blir det fritt att importera etanol utan tullpåslag.

Varför inte tänka om och odla etanolen själva på den mark som ej utnyttjas, även om den blir något dyrare. Har vi råd att köpa dyra bilar och bygga dyra vägar så ska väl inte den fattiga delen av världen behöva subventionera vårt bränsle.
De sockerrör som odlas för etanolproduktion besprutas flera gången under växtsäsongen med kraftiga insektspreparat. Före skörd bränns de torra bladen bort för att få en koncentrerad råvara att processa. De aktiva substanserna i bekämpningsmedlem finns kvar i aska och sot och inandas av hårt arbetande fattiga lantarbetare. Det påstås att medelarbetslängden för sockerarbetarna är 18 år, vilket betyder att många barnfamiljer saknar försörjare och fäder. Är detta en miljöpolitik som gläder vårt samvete?

Varje dag dör 25 000 människor av svält, därav 18 000 oskyldiga barn. Svältdöden skördar 9 miljoner världsmedborgare varje år. Hur berörs vi av dessa hemska sanningar?
För mig är god miljö inte bara ren natur och fågelsång, utan även humana levnadsvillkor, fred, mat och framtidstro.
Ska vi ta maten från hungriga barn för att driva våra bilar? Vi har bara en jord och en himmel, låt oss dela jämlikt.

Bernt Hede
bonde, Sala