Jimmie Åkesson förknippar i svepande ordalag islam med allt från dödshot och terror till våldtäkter. Utan att göra något direkt påstående kopplar han också islam till att kyrkliga skolavslutningar ”förbjuds”.

I den ”verklighet” som han målar upp är det svenska och kristna hotat. Och hotet kommer utifrån. Dit räknas uppenbarligen även svenska muslimer. I Jimmie Åkessons ögon är det som om själva religionen definierar vad som är svenskt och osvenskt.
Varför då över huvud taget bry sig om vad han säger? Varför inte bara vända ryggen till? Därför att hans påståenden är alltför allvarliga. Jimmie Åkesson försöker skrämmas och skapa hotbilder genom att peka ut några av oss som de farliga, de som måste stoppas.

Reaktionerna har också med rätta blivit starka. Regissören Jasenko Selimovic jämför Åkessons retorik med Serbiens forne ledare Milosevic. Islamologen Jan Hjärpe hävdar att det finns klara paralleller till den nazistiska antisemitismen under Hitler och statsminister Fredrik
Reinfeldt fördömer uttalandena.
Svenska Dagbladet vederlägger på tisdagen flera av Jimmie Åkessons påståenden. Antingen är de direkt falska eller så saknar de vetenskaplig grund. De går helt enkelt inte att belägga. Sverigedemokraternas partiledare har också uppenbara svårigheter att bemöta kritiken.
Men poängen är inte faktafelen. Även om de är symtomatiska. Snarare är det syftet med artikeln som är det stora problemen. Viljan att misstänkliggöra.

Jimmie Åkesson vrider alla skyltar så att de pekar dit han vill. Som när han talar om nära
1 400 år av krig mellan islam och det kristna Europa. Förvisso har det förekommit strider. Men i ännu större grad har ”kristna” arméer slagits emot varandra och förblött på Europas slagfält. Vi har rader av krig utan några religiösa förtecken alls. Listan kan göras hur lång som helst.
Om det är något land Sverige slagits mot genom århundraden så är det Danmark. Men det dyker naturligtvis inte upp på Jimmie Åkessons radarskärm när han spanar efter annalkande hot. Hans historiska minne är lika selektivt som det övriga
faktainsamlandet.

Ur kyrkornas perspektiv är det särskilt allvarligt att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna försöker framstå som kristendomens försvarare. Just därför har kristna kyrkor och kyrkfolk ett ansvar. De måste tydligt förklara att det här är en beskrivning av verkligheten som de inte känner igen. Varken islam eller muslimer är ett hot. Det är ett samtal som inte bara behöver föras på debattsidor utan också över en fika på jobbet och bland vänner och bekanta.

Budskapet är knappast något lyckat recept om partiet vill vinna ett bredare stöd hos den svenska allmänheten. Några lockas förvisso, men desto fler lär skrämmas i väg. Däremot är det en hjärtefråga för Jimmie Åkesson. Så här tycker han. Efter ett landsmöte där partiet försökt framstå som justa och rekorderliga kan han bara inte låta bli att säga vad han tycker.
Jimmie Åkesson vill bygga en rädslans mur tvärsigenom landet. Den här gången är stenarna så slarvigt hopfogade att de nästan faller isär av sig själva. Men inget tyder på att han gett upp visionen. Däri ligger allvaret.
Efter Jimmie Åkessons senaste utfall är det svårt att se hur något riksdagsparti skulle kunna samarbeta med Sverigedemokraterna utan att förlora all trovärdighet.

Dag Tuvelius