Kyrkan okritisk till miljörörelsen

Miljörörelsen har en mycket grumlig människosyn. Vart har tanken på förvaltarskap tagit vägen? Det borde vara utgångspunkten för ett kristet miljöengagemang, menar Tobias Bäckström.

Var finns visionerna i miljöpolitiken, undrar Dag Tuvelius på ledarplats i Kyrkans Tidning nummer 31–32/10. Utan att direkt svara på hans ledare så vill jag diskutera hur kyrkan förhåller sig till miljörörelsen i stort. Varför är vi så okritiska till allt som kommer från det hållet? Och hur skulle kyrkans engagemang för miljöfrågor kunna vara utan att det bara blir en blek kopia av det som miljörörelsen redan står för? Hittills har jag sett väldigt lite av vad vi som kristen kyrka kan bidra med: när kyrkan uttalar sig i miljöfrågor så stannar det ofta vid vaga hänsyftningar till ansvar inför skapelsen.

Det är illa,
vi får nämligen inte lämna över miljöfrågorna till miljörörelsen, eller än värre, bara upprepa det som de säger. Då och då så poppar det upp inom miljörörelsen en mycket grumlig människosyn som bor­de lyftas fram och kritiseras, inte minst från kyrkans håll. Man har till exempel uppfunnit begreppet ekologiskt fotavtryck. Det innebär att varje människa under sin livstid kommer att ta jordens resurser i anspråk i en viss utsträck­ning: vi kommer att sätta ett fotavtryck. Och då gäller det att se till att detta avtryck blir så litet som möjligt.
Så går resonemanget och det är främst begreppet ”jordens resurser” som jag skulle vilja problematisera. Det används ofta väldigt svepande och otydligt. Men vad står det för? Exakt vad är jordens resurser? När det gäller råvaror och mineraler så har vi människor än så länge bara skrapat lite på ytan av de ofantliga resurser som finns i jordens inre. Att priser på metaller och andra råvaror ibland sticker i höjden beror inte på att de skulle vara på väg att ta slut utan att gruvbolagen inte hinner med att bryta i den takt världen behöver dem.

Men jordens främsta resurs är inte olja och stål utan vi människor. För varje ny människa så ser många inom miljörörelsen ytterligare en mun att mätta, men man ser inte att vi får ytterligare två händer och en hjärna som kommer att skapa och producera mer än vad hon kommer att konsumera under sin livstid och därmed bidra till vår allmänna välfärd. Därför ökar våra gemensamma resurser för varje människa som föds.
Av någon anledning så tänker vi inte så. Som någon har frågat: vad är det som gör att vi betraktar en nyfödd spädgris som en tillgång medan vi ser ett nyfött människobarn som en belastning?
Och då går jag över till ett an­nat begrepp som förtjänar kritik, nämligen ”överbefolkning­en”.  Det finns i dag en utbredd uppfattning att för mycket människor skapar fattigdom. Men då utgår man ifrån att ”jordens resurser” är något statiskt, en gång för alla givet och inte något som vi människor ständigt skapar.  En av världens mest tättbefolkade platser  är Centraleuropa, som vi kanske inte förknippar med fattigdom. Samtidigt så är stora delar av Afrika glest befolkat, och med utbredd fattigdom. Tänk om ett av problemen där är att det är för lite människor?
Det finns ett kusligt drag i begreppet ”överbefolkning”. Om vi är för många, vilka är då övertaliga? Påstår man att jorden är överbefolkad så betyder det ju att ett stort antal av oss inte borde ha funnits.Miljörörelsen har i dag fått någon slags immunitet, någon seriös granskning sker ytterst sällan. Jag har här bara lyft fram två begrepp som förtjänar att ifrågasättas.

Jag har inget emot att kyrkan engagerar sig i miljödebatten. Men hittills är det jag sett bara en blek kopia av miljörörelsens bidrag, hela tiden med risk att halka in på samma tveksamma människosyn. Vart har förvaltarskapet tagit vägen? Vi är skapade till Guds avbild, satta av Gud till att råda över och förvalta resten av skapelsen.  Vår uppgift innebär då att göra avtryck, inte dra oss undan och låta naturen sköta sig själv. 
Detta borde vara själva utgångspunkten för ett kristet miljöengagemang, inte något som man talar tyst om. Och det kontrasterar stort mot dagens miljörörelse där människan ses som ett problem, inte lösningen på problemen, där människan är en belastning och inte en tillgång och där varje människa ska bemöda sig om att sätta så litet avtryck som möjligt på sin omgivning.

Tobias Bäckström
kyrkoherde i Kyrkhults församling,Osby

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.