Efter en intensiv renoveringsperiod har nyligen Storkyrkan i Stockholm öppnats för allmänheten. Inför den uppmärksammade vigseln kommande helg är det en kyrka som har allas ögon på sig. För den som går in genom kyrkporten och blickar upp mot valven möter en kyrka som fascinerar och berör. Som många av landets kyrkor har den en lång och brokig historia. Om väggarna kunde tala skulle de kunna berätta om digerdödens härjningar i Stockholm. Man vet att vid den tiden lästes mässor just i Storkyrkan ett flertal gånger varje dag, för de sjuka och döende. Om vi stannar upp en aning i steget eller tanken kan vi ta in detta hisnande tidsperspektiv.

Storkyrkans silveraltare från 1650-talet framträder, för första gången på många år, i all sin glans. Här möter Jesus Kristus som död och uppstånden. På kyrkans norra sida finns den fantastiska S:t Göran och draken som invigdes 1489. S:t Görangruppen är ett av norra Europas främsta medeltida konstverk. Tänk att vi fortfarande kan ta del av det existentiella och gripande drama som gestaltas. Riddaren som möter den fasansfulla draken, prinsessan som leder det besegrade odjuret in i staden och hur den omvända konungen låter bygga en kyrka.

Storkyrkans renovering har till stor del kunnat ske tack vare allmänna skattemedel och genom Svenska kyrkans egen finansiering. I medeltal bekostas knappt hälften av kyrkorenoveringar av statens stöd till kyrkorna, i sig ett uttryck för att kyrkorna är en angelägenhet för alla. Det handlar till exempel om renovering av kyrkornas murar och tak, och kyrkornas inventarier. Det kyrkliga kulturarvet i Sverige finns i en omfattning och kvalitet som närmast saknar motstycke i ett internationellt perspektiv.

Ibland talas det om alla kyrkor som står tomma, eller så kallat ”övertaliga” kyrkor. Inte sällan lyfts de spektakulära exemplen fram, om en gammal kyrka tas ur bruk eller, vilket är extremt ovanligt, om en kyrka rivs. I själva verket är vi är i dag betydligt mer varsamma med kyrkorna än för hundra år sedan. Och det gäller att vara noga med orden. För om vi talar om ”övertalighet” menas nästan alltid ”ekonomisk övertalighet”, att församlingar har svårt att ha pengar till kyrkans vård. Mycket få kyrkor är övertaliga i egentlig mening: att ingen längre bryr sig om kyrkan, eller att den inte besöks av människor eller är älskad.

Det är få kyrkor – av de särskilt skyddade 2 900 kyrkorna endast tolv – som under de senaste tio åren tagits ur bruk och inte längre fungerar som kyrkor. De fyller en viktig och inte sällan underskattad roll i människors liv.
Frågar man människor som bor nära kyrkorna eller andra som kommer på besök, om vad kyrkorna betyder handlar svaret nästan alltid om att kyrkorna är existentiellt viktiga. De rör människans identitet på en plats eller i en bygd och förknippas med livets viktiga händelser.

Kyrkorna är en angelägenhet för hela befolkningen och här gestaltas människans existentiella frågor. Det är ovanliga rum som finns till för oss människor och för mötet mellan Gud och människa.  I dessa rum flätas våra liv samman med de som levt här före oss, och de som kommer efter oss. Carl Jonas Love Almqvist skrev om kyrkobyggnaden som restes ”för kärlekens och fridens skull”, och för ”andelivets obegripliga nytta”.
I olika skepnader möter den utsatta människan. Det sker på många sätt, som i Landskrona när människor samlades i kyrkan efter att en kvinna skadats på en parkeringsplats och senare avlidit av skadorna. Eller som i Linköping när flyktingar finner en fristad i domkyrkan.

Också händelserna i Bjästa utanför Örnsköldsvik som uppmärksammades i våras, om tonårsflickan som våldtogs på skolan av en tonårspojke, och diskussionen efteråt om kyrkans roll då pojken fick delta och agera i skolavslutningen, exemplifierar hur kyrkorummet förväntas vara en trygg plats, en fristad. Vreden och besvikelsen om kyrkan fallerar i sitt ansvar uttrycker i sig att dessa rum är laddade med mening för människor.

Boel Hössjer Sundman
präst och forskare, samordnare av
kulturarvsfrågor, Svenska kyrkan