Om hans historieskrivning kan jag inget säga, då jag själv bara var i konfirmandåldern när de avgörande besluten om kyrka-statrelationen fattades. Denna okunskap till trots måste jag fråga mig, honom och alla läsare – är problemet med kyrkan efter år 2000 primärt ekonomiskt? Nog talar Jesus mycket om ekonomi i sin undervisning. Om förvaltarskapet, men också om att inte fokusera på pengarna utan på människorna.

Personligen får jag uppfattningen att Dike gör en snedkörning och låter pengarna, inte människorna, stå i centrum. För kan man tolka ”nu flyktar de kyrkotillhöriga, ekonomin gröps ur...” på något annat sätt? Visst kan det vara surt att ha mindre pengar och färre anställda. Men ärligt talat – kan inte problemet sägas vara att det i vår kyrka på alltför många håll saknas människor som vill vara med om att leva, bygga – och också betala (!) församling! Den förändrade relationen kyrka-stat kan kritiseras. Men problemet med tomma kyrkbänkar, minskande medlemsantal och färre konfirmander – de går längre tillbaka än till år 2000!

Jag tror inte att ekonomisk naivitet är sunt. Men medlemsantalet minskar–  främst för att människor inte längre berörs av kyrkans budskap. Detta är vår utmaning. Vägen framåt handlar om att bygga församlingsgemenskaper där människor kan dela liv och dela tro. Gemenskaper likt den anglikanska församling min svägerska var med i under ett englandsår häromåret. 5000 sockenbor. 500 gudstjänstfirare varje söndag. Och - vilket kan vara en lättnad för de som likt Dike räds röda siffror i bokslutet – ganska precis 10 000 000 kronor i årliga kollekter och gåvor. Dit måste vi sikta. Eller gå under i meningslöshetens grå dimma.

Johannes Tirén
Präst i Östersund