Intinktion har blivit det dominerande sättet att ta emot vinet. Församlingar uppmärksammar alltmer verksamhetens miljöpåverkan, i stort och smått och ibland även i betydelselösa symbolfrågor. Dessa förändringar påverkar formerna för nattvardsfirandet.

Traditionellt lägger prästen oblater på paten och häller vin från en kanna i kalken under offertoriepsalmen. Med intinktion går det åt mycket mindre dryck. Det räcker ofta att fylla kalken en gång. Det finns exempel på att det görs av en kyrkvaktmästare före mässan. Det går ju fortare så.

Eftersom nästan ingen numera dricker ur bägaren, tycker några att drycken inte spelar någon roll. Druvsaft är billigare än alkoholfritt vin och säljs i mindre flaskor. Mindre mängd behöver kastas. Respekten minskar, men det kan ju ändå sägas vara bra för miljön.

Somliga kyrkor framhäver att Kristi närvaro i de konsekrerade elementen förbliver efter firandet (Citerat ur BEM dokumentet: Dop, nattvard, ämbete. Grunddokument för samtal om kyrkans enhet. Sveriges Kristna råds skriftserie nr 20). ”Oavsett synen på denna fråga borde överblivet bröd och vin hanteras med vördnad för nattvardsgåvorna. Överblivet vin kan hällas ut i en piscina om sådan finns. Med den billiga druvsaften, som ingen dricker, riskerar denna omsorg att försvinna.”

Druvsaft kan enligt uttalande av Svenska kyrkans nämnd för gudstjänstliv och evangelisation användas, men, skriver nämnden ”är ett större avsteg från kyrkans tradition” än alkoholfritt vin: ”Det är alltid känsligt att ändra formerna för nattvardsfirandet. Här krävs lyhördhet och respekt för den enskildes troserfarenhet. Inte minst gäller detta frågan om vinet.” Och på ett annat ställe: ”Det är av största betydelse att varje förändring föregås av grundliga samtal, där anställda, förtroendevalda, frivilliga medarbetare och församlingsbor deltar.” (Citerat ur ”Brödet och vinet i Herrens måltid.”. Utredning om nattvardselementens beskaffenhet på centralstyrelsens uppdrag inom Svenska kyrkans nämnd för gudstjänstliv och evangelisation och fastställts där den 11 mars 1987.) Så borde det också vara.

Är det rimligt att väsentliga förändringar av formerna för nattvardsfirandet i Svenska kyrkan smygs på församlingarna, föregivande diverse praktiska och ekonomiska hänsyn eller uppenbart orimliga hänvisningar till miljöbelastning? Har det utvecklats olika syn på nattvardsfirandet inom Svenska kyrkan?

Ulf Ulfvarson
Lidingö