Kvinnor däremot är ”jättebra” på dialog och samtal och har en förkunnelse som kommunicerar väl. Stereotypiseringen av män är nedsättande och sexistisk. Dessutom är synen på både manliga och kvinnliga egenskaper så inskränkt att det blir omöjligt att se varandra som en tillgång.

I Kyrkans Tidning 27–28/09 finns ett reportage om att det blir allt färre män i prästämbetet. Många ser detta som ett problem. Det gör inte Hellberg. Hon menar att då kyrkan i stort bärs av kvinnor är det naturligt att det återspeglas i en lika stor majoritet kvinnor i predikstolen. ”Det är allmänt känt att hela det svenska kulturlivet och religionslivet bärs av kvinnor”, skriver hon.

Låt vara att det är en sanning, kulturinstanser och kyrkan skulle inte överleva utan dessa kvinnors engagemang. Tyvärr lyser männen med sin frånvaro, men är detta ett argument för att inte söka deras engagemang?

Vi borde ha en gemensam kamp: att sprida evangelium om Jesus Kristus till alla människor. Det är för mig självklart att såväl manliga som kvinnliga livserfarenheter behövs för att tolka och lägga ut kärleksbudskapet. För, inte kan väl någon på allvar me­na att arbetet för Guds rike är ett särintresse för och av kvinnor?

Vår samtid vill höra bekräftelsens ord. Inte förändringens. En förkunnelse som stannar i om­-plåstrande omsorg. Är detta verkligen kärleksfullt? Kyrkan är snabb att ge människor en okej-stämpel: Allt är okej. Du är sedd och älskad. Men om jag inte tycker att allt är okej då? Då bleknar stämpeln med ”okej” hastigt och omsorgen, ja den stannar i predikans blomsterspråk.

Jesus hade alltid omsorg, säger Hellberg. Jag håller med! Men för mig framtonar en radikal kärlek som inte stannar i dialogens bekräftande spegling. En omsorg som vill mer än så! En Jesus som också konfronterar människor med det som inte är ”okej” i deras liv. I genuin omsorg är han vägvisaren. Han visar på en väg bortom den identitet som förminskar. Bortom skuld och offer finns befrielsen till att bli på nytt. Detta är förstås inte smärtfritt. Förändringar är sällan det.

Förkunnelsens uppgift att förmedla både villkorslös kärlek och syndamedvetande är ingen lätt balansgång. Men den är nödvändig. Annars är omsorgen inget annat än hyckleri.

Hellbergs resonemang tycks bygga på  dialogen som kyrkans frälsningsverktyg. Problemet är att ”dialogen” (kvinnligt) polariseras med ”auktoritär” predikan (manligt). Med ytliga könsschabloner tar hon så bort kyrkans möjlighet att vara en sund auktoritet! Ingen vill ju bli sedd som auktoritär.

Är dialogens förkunnelse, kyrkans rädsla att uppfattas som moraliserande? När vi sitter i kyrkbänken och orden klingat ut blir ofta till slut bara kvar en vadderad omsorgsfilt. Den värmer gott för stunden, men efteråt är vi lika kalla igen. Inget har egentligen förändrats i våra liv.

Jag vill se en kyrka som uppmuntrar  kvinnor och män i ämbetet att ha en kritisk röst. En förkunnelse som tror att man inte bara talar med människor utan också till. Låt oss lyfta blicken och i Jesu efterföljd tro på en kärlek som inte bara bekräftar utan också utmanar och förändrar till sann befrielse. För att det ska bli verklighet behöver predikstolen fyllas av kvinnor och män som ser bortom fastfrusna stereotyper.

Jörgen Magnusson
präst i Svenska kyrkan