På nytt förbigår Erik Stenberg-Roos, Kyrkans Tidning 31/07, att jag hänvisade till samtal med kyrkfolk som känner sig hemlösa i Svenska kyrkan.

Det är alltså från medlemmar i Svenska kyrkan jag hört nödropen: ”Vi är utan präster.” Därmed har inte de eller jag uttalat oss om alla prästers förkunnelse. Jag skrev också i mitt första debattinlägg att Herren har trogna arbetare i Svenska kyrkan.
Jag konstaterar att biskopar och präster i Svenska kyrkan saknar viljan att fråga sig varför kyrkfolk på många håll inte är tillfreds med förkunnelsen. Därför behövs Missionsprovinsen.

Stenberg-Roos menar att det inte finns något som heter ”Svenska kyrkans andliga tradition”. Men det finns ju en kyrkans historia alltifrån Kristus och hans apostlar via kyrkofäderna, reformationen, väckelserörelserna in i vår tid. Det finns ett arv att leva av och förvalta och att kämpa för. Grunden för det arvet är Guds ord. Där det förkunnas med omtanke om människors frälsning, där bevaras arvet, ty där får Jesus vara både Frälsaren och Herren. Människor får den helige Andes hjälp till den frälsande tron och kan bli bevarade. Där har man fullt förtroende för Bibeln som Guds ord och vill gå in under de ordningar Herren har gett. Den traditionen finns inom Svenska kyrkan och Missionsprovinsen är en del av den.

När det gäller Göteborgs bibelsällskap och Församlingsfakulteten upprepar jag  på nytt att åklagaren efter prövning inte fann anledning till åtal utan la ner ärendet.
Till sist: Jag är inte ”avkragad”. Jag är prästvigd av biskop Sven Danell och den vigningen kan ingen ta ifrån mig. Däremot fråntogs jag rätten att utöva mitt prästämbete i Svenska kyrkan. Här slutar mitt sista inlägg i detta meningsutbyte.

Arne Olsson
missionsbiskop