När jag läser Martin Rebergs debattinlägg i Kyrkans Tidning nummer 12/11 blir frågorna fler än svaren. <br> Ska utträden och människors tveksamhet med att ansöka om medlemskap vara ett tecken på att Svenska kyrkan blivit en kyrkligare kyrka?
replik
Kyrkan krymper
Enligt Reberg så tappar vi vår själ om vi jagar nya medlemmar, att vi är för desperata i vår marknadsföring, att det är fel att försöka nå tveksamma, att nya mötesplatser är löjliga, att namnet Jesus avskräcker, att vi är rädda för att vara kyrka och att ett tydligt religiöst budskap gör våra nuvarande medlemmar ointresserade.
Om vi lämnar våra misslyckanden i Guds händer, och tackar för att vi fått uppleva lyckliga stunder för ett tag, så vill jag hävda att jag inte upplever någon otydlighet i vår förkunnelse – bara olikheter.
En gudstjänst kan lyfta fram hur syndafallet gett oss en mental skada som gör oss så elaka, och kyrkobesökarnas ondska behöver understrykas 15 gånger för att alla ska förstå. En annan gudstjänst fyller besökarna med en sådan glädje som både består och bär dom livet ut.
Jag håller med Reberg om att en reformation, eller utvärdering, är nödvändig. Först kommer vi överens om vad som är huvudrubrikerna i evangeliet, sedan tittar vi på om kyrkolagen, församlingsinstruktionerna, vår budget och verksamhetsplanerna är effektiva redskap för att kunna nå målet.
John Lidström
Södertälje
LÄGG TILL NY KOMMENTAR