I dagarna har vi i Sjukhuskyrkorna i Sverige fått en PM kallad Avskedsandakt för dödfödda och barn som dött i nyföddhetsperioden – bakgrund och riktlinjer.
I denna skrivelse fastslås att and­akt vid dödsbädd för spädbarn hädanefter ska kallas avskedsandakt. En benämning som jag, och flera kolleger på sjukhuskyrkor runt omkring i Sverige med mig, anser vara olycklig. Ordet avskedsandakt ger fel associationer eftersom denna andakt inte handlar om ett avskedstagande, något som brukar ske vid begrav­ningar, utan om ett bekräftande av att ett barn, vars liv blev allt för kort, har kommit till vår värld.

Bakgrunden till dessa andakter är att både sjukvård och sjukhuskyrka har insett vikten av att föräldrar, vars barn dör innan de kanske ens kommit med föräldrarna hem, behöver få känna att de blivit föräldrar. En särskild utformad andakt vid dödsbädd för spädbarn blir aktuellt i de situationer då barnet inte hunnit döpas eller barnvälsignas (vilket är vanligt i en del samfund), till exempel för att det var dödfött eller döden kom hastigt och oväntat. Riten ger en möjlighet för nära och kära att samlas runt det lilla barnet till en andakt vid dödsbädden (barnet kan ligga i en förälders famn under andakten) innan det är dags att förbereda för barnets begravning och det definitiva avskedstagandet som det innebär.

I riktlinjerna kan man läsa; ”Att använda samfundens handboksbegrepp som utfärdsbön eller bisättning känns svårt, nästan inte möjligt, inte heller andakt vid dödsbädd. Det är ord som passar i ett annat sammanhang även om innehållet ofta sammanfaller med den rit som växt fram.”
Personligen kan jag inte följa resonemanget. Varför är dessa hävdvunna uttryck omöjliga? Skulle de skapa mer smärta hos föräldrarna än vad de redan känner? Tror inte det. Dock kan jag hålla med om att utfärdsbön kanske inte är aktuellt, för det är inte alltid fråga om det. Ibland följer barnet med föräldrarna hem inför förberedelser för begravning och eventuell bisättning. Andra gånger förs barnet till bårhuset för att senare förberedas inför begravningen, ofta i närvaro av föräldrarna, då även bisättning kan ske. Den rit som sker i omedelbar anslutning till dödsfallet, är därför mest att betrakta som en andakt vid dödsbädd. För att tydliggöra det speciella i situationen kan man lämpligen kalla riten andakt vid dödsbädd för spädbarn.

PM:n är underskriven av konsulenten för andlig vård inom hälso- och sjukvården, Sveriges frikyrkosamråd respektive konsulenten vid Svenska kyrkans centrum för andlig vård inom hälso- och sjukvården. Konsulenterna har presenterat skrivelsen för Svenska kyrkans biskopsmöte den 17 maj i år, samt för Sveriges frikyrkosamråds styrelse den 7 september, och båda dessa instanser har godkänt riktlinjerna efter samtal.
Min förhoppning är att dessa riktlinjer är möjliga att revidera så att ordet avskedsandakt, som jag menar inte motsvarar ritens innehåll och funktion, ersätts med andakt vid dödsbädd för spädbarn.
Till den för Svenska kyrkan nu arbetande handbokskommittén vill jag också sända en vädjan om att begravningsgudstjänsten för dessa våra minsta får namnet Begravningsgudstjänst för spädbarn, och inget annat.

Lis Carlander
sjukhuspräst,
universitetssjukhuset, Linköping