I Kyrkans tidning nummer 43/10 behandlas kyrkans roll i försvaret och några av de frågor Jonas Ideström väckt i Svensk kyrkotidning.
Jag har varit krigsplacerad och övad i fem olika krigsförband som bataljonspastor, brigadpastor och försvarsområdespastor och alltid blivit respekterad och uppskattad som präst och kyrkans representant.
Jag har även haft förmånen att tjänstgöra i fem utlandsförband under både FN-flagg och Nato-flagg och aldrig upplevt att någon försökt påverka mig i de prästerliga uppgifterna.
Mitt senaste uppdrag var som stabspastor i KFOR:s högkvarter i Pristina i Kosovo med spansk och italiensk Force Commander och tysk och amerikansk chef J1 (personalsektionen). Inte någon gång blev jag påverkad i min själavårdsuppgift utan möttes med respekt och efterfrågan på min fackkunskap och uppgift som själavårdare.
Att vara underställd militärt befäl när det gäller ordnings- och säkerhetsfrågor är däremot en nödvändighet för att kunna fungera under de olika situationer som förbandet möter.
Att bära uniform vid mötet med lokalbefolkning och religiösa företrädare under utlandstjänstgöring har jag aldrig upplevt som något problem. Inom det egna förbandet är det positivt att bära uniform. ”Det är vår pastor, inte en besökare som kommer utifrån”.
Samma efterfrågan på min uppgift som präst och respekt har jag även mött i min nuvarande uppgift som bataljonspastor i Hemvärnet/Nationella skyddsstyrkan. Som jag upplevt det under alla år, i olika befattningar, är att chefer förväntar sig av oss som präster/pastorer att vi är tydliga och säkra i vår uppgift som själavårdare. På samma sätt som de förväntar sig det av andra specialister knutna till försvarsmakten.
Avslutningsvis håller jag med fältprosten Sten Elmberg när han säger: Vi kommer att ställa upp så länge Riksdagen anser att trupper ska vara på plats, och så länge det finns präster som är villiga att åka iväg.
Matts Martinsson
Kyrkoherde emeritus
Bataljonspastor
LÄGG TILL NY KOMMENTAR