Min situation är dock inte unik. Det finns många präster, särskilt på landet, som har liknande situation. De flesta präster som tjänstgör i Svenska kyrkan i utlandet känner också igen sig. De har ju inga kolleger som kan avlasta när uppgifterna hopar sig.

Så har samtalen om prästernas årliga lönerevision kommit i gång. För vår del brukar det handla om några procents ökning av lönen. Direktorn på Ersta får en löneökning på
13 000 kronor i månaden och når därmed nästan 100 000 kronor i månaden, långt mer än vad våra biskopar tjänar. För att nå upp till den månadslön som direktorn på Ersta kvitterar in på en enda månad måste många präster och diakoner arbeta minst tre, fyra månader.
När jag funderar över dessa orimligt stora löneskillnader som finns i vår kyrka så går mina tankar till alla mina kolleger på landet, i städerna och i utlandskyrkan.
Jag tänker också på alla diakoner som denna jul gick runt för att göra hembesök och lämna blommor.

Varje söndag talar och förkunnar vi om att rättvist fördela våra resurser  i samhälle och kyrka. Vi talar om gemenskap och erkännande av varje människas bidrag som lemmar i Kristi kropp som är kyrkan. Men de orimligt stora löneskillnaderna som finns i vår kyrka visar att  kyrkan följer den utveckling som finns inom näringsliv och privata företag: chefer får stora löneförhöjningar medan de som utför arbetet på lokal nivå får nöja sig med ”smulorna från de rikas bord”. En sådan utvecklig urholkar förtroendet för vår kyrka och skapar misstroende.

Hur värderar vi de olika tjänsterna i kyrkan? Hur kan vi försvara dessa enorma löneskillnader och kraftiga löneförhöjningar för vissa utvalda? Tack och lov att  majoriteten av alla präster, diakoner och kyrkoarbetare ändå trofast och lojalt utför sin tjänst för medmänniskans och Guds rikes skull. Utan deras insatser skulle kyrkan inte längre överleva.

Thomas Stoor
präst i Svenska Gustafskyrkan
i Köpenhamn