”De brant stigande priserna på mat har utvecklats till en verkligt global kris”, sa FN-chefen Ki-Moon förra veckan.
”Alltmer av världens åkerareal används för att odla biobränsle” skriver Dag Tuvelius i sin ledare i Kyrkans Tidning 15/08. Ja, detta är en av förklaringarna till de ökande priserna på ris, vete och majs. Men som han också tar upp är en annan faktor att människor i Indien och Kina haft möjlighet att öka sina inkomster, och då äter de mer animaliska produkter. Vilket kräver flera gånger större åkerarealer än om man främst äter vegetariskt.

Jag är glad att Kyrkans Tidning lyfter denna viktiga fråga, och att Tuvelius ser den som den rättvisefråga den är.
Jag förstår dock inte slutsatsen. ”Det kan uppstå ett läge när det inte är rimligt att använda mer jordbruksmark till bränsle. Eller äta lika mycket kött som vi gör i dag.” Men vad är det då vi ska vänta på? Hur många fler ska drabbas av hunger innan vi välmående svenskar tar vårt ansvar?
Svenskens ekologiska fotavtryck, den yta land och vatten som behövs för att producera de resurser vår livsstil kräver, ligger på 6 hektar. Den tillgängliga ytan, det vill säga den yta vi har tillgång till vid en rättvis fördelning mellan jordens alla invånare, är 1,8 hektar. Det kommer förstås att ta några år att nå dit, men vi måste börja nu. Det är nu vi ska resa kollektivt och äta vegetariskt.

Den jordbruksmark som används till biobränslen är fortfarande mycket liten jämfört med den yta som används för boskap och till odling av djurfoder. Kineser och indier har ätit vegetariskt i många år och vill nu äta kött.
Vi svenskar, som har ätit väldigt mycket kött de senaste femtio åren, kan knappast döma dem. Men i rättvisans namn kan vi inte fortsätta med denna typ av kost.
Läget är i dag sådant att köttkonsumtion måste ses som lyxkonsumtion (om det alls ska ätas). Den som är engagerad för klimatet och för de fattiga men inte problematiserar vårt kött-ätande blir inte trovärdig.

Annika Spalde