Det är palmsöndag, tiden då kyrkan i hela världen över tar del i lovsången av Jesus Kristus. Vi får hälsa honom som vår kung, ja som alla konungars konung och herrars Herre där han i ödmjukhet rider fram på åsnan, med en härlighet som inte syns utanpå men som kan anas i hjärtat på var och en som tar del av hosiannaropet: Herre, fräls! Om vi tystnar kommer stenarna att ropa när hela skapelsen hälsar honom som kommer för att frälsa världen tillbaka till Gud.

Men vem är det vi hälsar, väntar på och hyllar i Lunds domkyrka denna palmsöndag? Inte verkar det vara Jesus. I agendan som vi får i handen står en tunn rubrik, "Den utgivande kärleken", och därunder med fetare stil: "Vi välkomnar Hans Helighet Dalai Lama som gäst i Lunds domkyrka. We extend our warmest greeting to His Holiness Dalai Lama." Här är det laman och inte Jesus som får sätta agendan och benämnas med Hans Helighet.

Flertalet gudstjänstdeltagare såväl som kyrkligt anställda verkar se denne lamas tal som centrum för hela högmässan. Folk ställer sig upp i sidostolarna framme vid högaltaret för att få en skymt av den "store ledaren" och buddhistiska nunnor ställer sig på själva upphöjningen till samma altare för att bättre kunna se sin lärofader. Biskop Antje Jackelén överleder sin predikan till lamans ord i stället för till kyrkans trosbekännelse, vilket ger honom rollen som avstämmare av sanningen i det hon just sagt i stället för de kristnas bekännelse till den treenige Guden. Lustigt är att denne nämner Jesus Kristus fler gånger än hon, fast då som en i raden av många andra andliga ledare med ett viktigt budskap. Han verkar ironiskt nog också ha bättre koll på var gränserna mellan religionsdialog och religionsblandning går än domkyrkans ansvariga teologer, då han med ett skratt betonar att han inte är kristen utan buddhist.

Av denna anledning blir det förstås också omöjligt för honom och hans buddhistiska fränder att ta del av nattvarden och hans utgång ur kyrkan efter fridshälsningen vållar en tystnad och ett uppehåll som gör att min bänkgranne undrar om vi har glömt bort O Guds lamm. Dalai lama verkar alltså ha förstått mer av vad som menas med respekt för varandras olikheter än vad de som satt ihop denna gudstjänst tycks ha gjort, då de med alla medel sökt få ihop den kristna och buddhistiska religionen till en enhet.
Att buddhistiska utövare ska tänkas besjunga Herren Sebaot som den som är Helig helig helig (Jes 6:3, Upp 4:8) eller be till densamme som Vår Fader (Matt 6:9-13) är inte ett sätt att visa respekt mot deras religiositet. Lika lite respekt är det mot de kristna utövarna att försöka göra om den kristna tron till att handla om inre frid, harmoni och kärlek oberoende av Guds försoningsverk genom Jesus.
Om vi som kristna tappar vår egen identitet i oroliga försök att vara allt och alla till lags och söka sanningen någon annanstans än där vi står kan vi knappast förvänta oss andras respekt tillbaka. En sak som talade för att Jesus trots allt var Herre i dagens mässa var att hela församlingen stod upp inför korset som gick först i processionen in och ut ur kyrkan. Kanske kan det ses som ett tecken på det som ska komma enligt episteltextens ord: "… för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud fadern till ära."

Sandra Antonsson
teologistuderande