Så obarmhärtig den sekulariserade moralismen är! Och så självgod. Kristen moral vet att ingen rättfärdig finns, att alla är syndare. Men den sekulariserade moralismens företrädare saknar den insikten eller bryr sig inte – om det finns pengar att tjäna och hyenor att glädja.
Om mitt förtroende för politiker, tjänstemän, busschaufförer och biskopar fordrar att de ska vara felfria då blir mitt förtroende hemlöst.
Journalister av moralistsorten hävdar att allmänheten har rätt att få veta att Sven Otto Littorin eventuellt trots sitt nekande besökt prostituerade, att kungen kanske gått på nattklubb med strippor, att Sofia Arkelsten nog låtit sig mutas – liksom, upptäckte man snabbt, Mona Sahlin.
Finns det en sådan rätt? Ingen lagbok kodifierar denna rätt. Naturrätten underbygger inte heller någon allmänhetens rätt att få veta. Med argument av samma styrka som rätten att få veta hävdas kan man hävda rätten att få slippa.
Att avslöja skandaler är ytterst sällan meningsfullt. Avslöjandet skadar den det gäller och vederbörandes familj, vänner och omgivning utan att upprätta. Vad gott har Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer åstadkommit med sin bok? Vill de tvinga kungen till en så kallad pudel, en tvångsvis blottad mage och strupe att begrava hydrans tänder i?
Ska Mona Sahlin i all evighet tvingas tugga på sin Toblerone?
Kyrkan vet att bekännelser och omvändelser under galgen är värdelösa som instrument för att återställa värdighet, förtroende och självkänsla. Tvång saknar helande förmåga. Därför söker kyrkan väcka sovande samveten med förkunnelse och förmaning och tillsäger den felande som bekänner sina synder förlåtelsen. Något motsvarande hälsans mönster äger den sekulariserade moralismen inte. Därför skadar den individer och samhällen.
I stor skala har vi sett den sekulariserade moralismens effekter i Sovjetunionen, DDR och andra kommunistiska ateistexperiment. Utifrån en egen – sär-egen – syndakatalog förföljde, plågade, terroriserade och mördade man oliktänkande. Någon äkta kärlek till människan som individ och samhällsvarelse fanns inte. Så slutade också experimenten i katastrof (så blir det med all sannolikhet också i Nordkorea).
Den som är utan skuld får kasta första stenen, sa Jesus, och döm inte så blir ni inte dömda. Allmän erfarenhet säger samma sak: Hut går hem, svinhugg går igen.
En vacker dag får kungabokens författare liksom alla andra skandalavslöjare skörda vad de sått. Det är en klen tröst.
En mer trösterik tanke är att de kanske med tiden och åren inser att det finns bättre strategier för att komma till rätta med orättfärdigheter än att genast offentligöra.
Ingvar Laxvik
Ljusterö
Journalister av moralistsorten hävdar att allmänheten har rätt att få veta att Sven Otto Littorin eventuellt trots sitt nekande besökt prostituerade, att kungen kanske gått på nattklubb med strippor, att Sofia Arkelsten nog låtit sig mutas – liksom, upptäckte man snabbt, Mona Sahlin.
Finns det en sådan rätt? Ingen lagbok kodifierar denna rätt. Naturrätten underbygger inte heller någon allmänhetens rätt att få veta. Med argument av samma styrka som rätten att få veta hävdas kan man hävda rätten att få slippa.
Att avslöja skandaler är ytterst sällan meningsfullt. Avslöjandet skadar den det gäller och vederbörandes familj, vänner och omgivning utan att upprätta. Vad gott har Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer åstadkommit med sin bok? Vill de tvinga kungen till en så kallad pudel, en tvångsvis blottad mage och strupe att begrava hydrans tänder i?
Ska Mona Sahlin i all evighet tvingas tugga på sin Toblerone?
Kyrkan vet att bekännelser och omvändelser under galgen är värdelösa som instrument för att återställa värdighet, förtroende och självkänsla. Tvång saknar helande förmåga. Därför söker kyrkan väcka sovande samveten med förkunnelse och förmaning och tillsäger den felande som bekänner sina synder förlåtelsen. Något motsvarande hälsans mönster äger den sekulariserade moralismen inte. Därför skadar den individer och samhällen.
I stor skala har vi sett den sekulariserade moralismens effekter i Sovjetunionen, DDR och andra kommunistiska ateistexperiment. Utifrån en egen – sär-egen – syndakatalog förföljde, plågade, terroriserade och mördade man oliktänkande. Någon äkta kärlek till människan som individ och samhällsvarelse fanns inte. Så slutade också experimenten i katastrof (så blir det med all sannolikhet också i Nordkorea).
Den som är utan skuld får kasta första stenen, sa Jesus, och döm inte så blir ni inte dömda. Allmän erfarenhet säger samma sak: Hut går hem, svinhugg går igen.
En vacker dag får kungabokens författare liksom alla andra skandalavslöjare skörda vad de sått. Det är en klen tröst.
En mer trösterik tanke är att de kanske med tiden och åren inser att det finns bättre strategier för att komma till rätta med orättfärdigheter än att genast offentligöra.
Ingvar Laxvik
Ljusterö
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR