En tvåstegslösning. Först en civilrättslig registrering, därefter vidtar den religiösa akten, föreslår debattörerna. Den nuvarande ordningen har spelat ut sin roll.
Foto: Scanpix

I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.

Från början var detta uppdrag trefaldigt: hindersprövning, vigsel och medling. Hindersprövningen har återkallats av staten och lagts på skattemyndigheten medan medlingen har avskaffats i början på 1970-talet. Kvar av uppdraget är själva vigselakten. Denna förvaltas dessutom numera inte bara av Svenska kyrkan utan av cirka ett femtiotal olika trossamfund.

Bland dessa femtiotal samfund finns klara skillnader i synen på vigsel och äktenskap. För staten måste det emellertid vara juridiskt entydigt vad som avses med hur äktenskap ingås, vilka förpliktelser som gäller, vilka rättigheter och skyldigheter som man har, och hur äktenskap upplöses. Spelreglerna för alla som lever i det svenska samhället måste vara glasklara. Vill man detta är det naturligt att staten återtar den resterande tredjedelen av uppdraget. Därmed skulle vi också få ett system där alla medborgare oavsett tro behandlas lika.

Från den kristna kyrkans håll är det oproblematiskt att skilja ut det juridiska uppdraget från den kyrkliga akten. Sett ur ett europeiskt perspektiv vore detta en normalisering av förhållandet; den som i dag vill låta sig vigas till exempel i Svenska kyrkan i Paris måste redan innan ha det civilrättsliga reglerat.
 De argument som framförts mot ett tvåstegsförfarande – där några kanske nöjer sig med ett steg medan andra väljer att gå till kyrkan, moskén, templet eller synagogan – är att det blir dyrare och krångligare. Förutom att dessa argument knappast är av en principiell art är det tveksamt om de är särskilt starka. Den civilrättsliga delen kan utformas som en enkel registrering vilken förslagsvis handhas av den lokala skattemyndigheten. Därmed håller man samman hindersprövning och registrering och minskar risken för misstag på ett område som ju är avgörande för människors väl och ve.
Dessutom, och det är inte minst viktigt, behöver vi inte den undantagsparagraf den statlige utredaren Hans Regner föreslog som kan frita enskilda vigselförrättare från att viga samkönade par. Det är tveksamt om en sådan paragraf verkligen går att upprätthålla, och i alla händelser är det inte bra att införa denna typ av undantag i myndighetsutövning.

Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt.
Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.

Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.

Vi tror att människor även fortsättningsvis kommer att söka upp sin kyrka för att dela sin glädje med släkt och vänner och låta de ömsesidiga löftena omslutas av gudstjänst, av bön, välsignelse och lovsång. Precis som man gör i andra länder.


Carl Axel Aurelius
biskop i Göteborgs stift

Karin Burstrand
domprost i Göteborg

Ola Sigurdson
 professor vid Göteborgs universitet